Depression

Publicerad 14.09.2017 kl. 18:27

Trodde jag hade börjat må bättre under sommaren. Rutinerna och de välbekanta, trygga miljöerna fick mig att landa en aning. Att andas och hinna återhämta mig. Visst anade jag att även det hade ett slut, men när vardagen kom och jag fann mig själv i botten av ingenting och allt igen blev jag... förvånad på något sätt. Omtumlad. Ur spår, igen. Men nästan värre den här gången. Jag sa till min läkare att det går bättre nu, att jag inte vill bli sjukskriven igen, att jag vill försöka studera i lagom takt. Och jag sa till min psykiater att jag accepterat min situation, något jag i efterhand har upptäckt är en stor, fet lögn. Det här jävla duktig flicka-syndromet kommer bli min död. Jag kan inte ens vara tillräckligt duktig på att vara deprimerad. Till och med i min plågade sinnesstämning anklagar jag mig själv för att inte vara tillräcklig, rädd att bli påkommen, som att jag skulle låtsas, som om jag skulle vilja vara ett bottenskrap som får ångest av det mesta och inte klarar av att stänga av min hjärna och samtidigt tampas med byråkratihelvetet som hör till när man är sjuk. Just nu skulle jag sälja halva min själ för att få vara normal igen. Frisk. Jag skulle sälja den till FPA gentemot att de skulle låta mig vara, och sluta be mig om vidare bekräftelse på att min sjukdom är tillräcklig för deras stöd. Jag är så trött på det hela. Jag har inte accepterat ett skit med det här. Jag vägrar vara sjuk. Men jag vet ju att den enda vägen till ett bra liv igen är genom den här snåriga skogen full av magplask och tårar. Jag vet att jag kommer komma ut på andra sidan, starkare, modigare. Men också något mörbultad. Och det är okej. Och inte okej alls. 

Här är en ofärdig lista över hur det kan vara att vara deprimerad:

  • Det är som att vara färgblind i en värld full av känslostarka regnbågar.
  • Det är som att någon startat en gräsklippare i ens hjärna, som slänger en i en oändligt intensiv spiral av negativa tankar.
  • Det är som att ha feber utan att ha feber.
  • Det är som att ha brutit båda dina ben utan att ha brutit något av dem.
  • Det är som att ha den där djävulen på din axel, och att den har ätit upp ängeln som ska sitta på den andra axeln.
  • Det är som att ha enorm beslutsångest över huruvida man ska tvätta håret idag eller nästa vecka.
  • Det är som att gå på lina när man väl kommit sig ut bland folk; alltid beredd på att falla.
  • Det är som att ha sin egen personliga Hitler inneboende i ens tankar.
  • Det är som att stå vid ett stup och känna att hoppa är det enda vettiga beslutet. 
  • Men det är också att sätta extra stort pris på de gånger man faktiskt mår okej, nästan bra, och kan le eller skratta tillsammans med någon man tycker om.
  • Det är inte alltid ett enda stort hål.
  • Det är att överleva. 
Kommentarer (3)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver?
Precis så, precis! Kram ❤
Hedenandis14.09.17 kl. 21:50
Ledsen att du vet hur det känns, men glad vi inte är ensamma i det. Kram tillbaka <3
15.09.17 12:48
Alltid här om du vill eller inte vill ha sällskap, en
pratstund eller tystnad ❤
Matilda15.09.17 kl. 09:09
Tack snälla <3 En pratstund skulle sitta fint en dag snart
15.09.17 12:49
Kram på dig vännen. Jag saknar ditt sällskap.
Josefin29.09.17 kl. 22:22
Kram <3 Samma här, har tänkt mycket på dig i höst
01.10.17 14:36


En fnatt som tänker osammanhängande tankar och försöker uttrycka dem genom texter och teckningar

Det här är främst ett anteckningsblock framom något annat, med målet att använda så ocensurerade ord som möjligt



 

Follow

 

Kategorier

Senaste kommentarer

29.09, 22:22Depression av Josefin
15.09, 09:09Depression av Matilda
14.09, 21:50Depression av Hedenandis
27.08, 18:34Ny teknik av Victoria
17.07, 18:00Sommarplaner: av Josefin