En triangelgalax

15.01.2017 kl. 23:00

Jag börjar verkligen förstå det här med hur hårt arbete lönar sig och att det är det enda sättet att komma sig nånvart i livet. Samtidigt märker jag knappt att jag jobbar hårt, även om jag ofta sitter långt in på natten och målar, för jag har så roligt. Jag älskar det här! 
Å andra sidan är det ganska skrämmande. Jag märker att jag är på rätt väg, att jag går åt rätt håll för att nå mina mål och whatnot, men det känns lite som att jag sitter och styr en flygande matta som kommer ta mig till ställen jag knappt kan drömma om, och samtidigt väldigt verkliga ställen. Vill jag faktiskt åka dit? Vill jag verkligen göra någonting mer med min lilla hobby, vill jag dela den med världen? I och för sig gör jag ju det redan, om än i väldigt liten skala, men det skrämmer mig att jag någon gång i framtiden kanske blir tvungen att göra det här för någon annans skull än min egen. Det som får mig att sitta uppe till två på natten och illustrera är ju för att det bara är för min skull. Kan jag fortsätta göra det för min skull och samtidigt nå mina drömmar?

 

P.S. Ja, jag tänker för mycket. Jag vet. Det är också en orsak till varför jag är uppe så sent om natten. 

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 6 med bokstäver:


En fnatt som tänker osammanhängande tankar och försöker uttrycka dem genom texter och teckningar

Det här är främst ett anteckningsblock framom något annat, med målet att använda så ocensurerade ord som möjligt



 

Follow