Just nu sitter jag och planerar min framtid som deltidsanställd på Norli och deltidskonstnär (senare, så småningom, snart: Heltidskonstnär). Har en stark instinkt som övertygar mig om att hoppa av studierna efter kandidaten och göra de saker som jag vetat att jag kommer göra sedan jag var liten. Av någon anledning är jag som mest inspirerad när jag har ett eller flera prestationsmoln över mig som hotar mig med titeln urusel studerande. Jag känner mig som världens sämsta litteraturstudent som inte vet ett dyft om det jag "forskar" i, och som mest bara angstar över arbetet istället för att faktiskt arbeta. Jag kan inte avgöra om jag är väldigt lat, rädd eller undvikande eller om det är vid tillfällen som det här var det jag verkligen vill jobba för tvingar sig fram. Jag befinner mig på ett plan mellan liv och död; död som studerande, död som mitt "gamla" jag (usch vilken kliché, vem är nu det) och död till det jag vars största beslut någonsin var att flytta till Åbo. Och liv, liv till den som lyssnar på skrämmande saker som drömmar, liv till den som vågar, liv till den som gör (andra saker än kandidaten åtminstone) och liv till någonting nytt.
Jag hör alla vuxna och alla föräldrar från hela världshistorien eka i mitt huvud med "var inte dum" och "du kommer aldrig kunna leva på någonting annat än ett 9-17-arbete på ett kommunbibliotek någonstans, så håll dig till den planen nu bara! Sen får du nu göra som du vill på den obefintliga och oinspirerande fritid du har!", och visst har de ett enormt inflytande och visst kanske de har rätt också. Jag känner mig ganska dum. En stor del av mig tror på det att jag mest bara är lat och rädd för större arbeten som en avhandling eller två. Men en ännu större del av mig måste tro på allt det andra. På att jag faktiskt kanske har en plats i ett annat sammanhang. Att det kanske inte är min stora dröm att få en examen och leva därefter. Visst planerar jag fortfarande att få en magisterexamen (även om jag inte vill det just nu), men jag vill göra så mycket mer.* Så mycket annat!
Sen är det ju jantelagen och allt det där hemskt tråkiga som är totalt värdelöst att ha. Ödmjukhet i all ära (jag älskar och respekterar alla som visar ödmjukhet, och hoppas jag är en av dem), men kom igen. Jag tror inte jag behöver säga mer än kom igen. Det kommer alltid finnas någon som är bättre än en på allting, men jag tror verkligen inte det spelar någon roll. Man kan inte jämföra Vincent van Gogh med Saskia Keultjes, men man kan älska dem båda.
Röriga tankar i ett rörigt inlägg, och det kan bra hända att jag kommer glömma bort all den här passionen om några dagar eller månader. Men den kommer alltid finnas i mig, och jag hoppas att jag en dag nappar tag i känslan med alla mina händer och fötter! Kanske till och med idag.
*Ingenting nedsättande till alla som drömmer om en examen och satsar hårt på det; snarare beundrar jag de som verkligen tagit sig genom allt arbete. Ni hör ju själva hur usel jag är på det.
"Det är spännande tider vi lever i", brukar en vän säga, och hon har ju så rätt, men då spännande och skrämmande så ofta går sida vid sida.
Det är fint att du planerar din stora framtid.
Kram! :)
"Man kan inte jämföra Vincent van Gogh med Saskia Keultjes, men man kan älska dem båda"