Det stora framtidsinlägget

17.01.2016 kl. 22:22

Just nu sitter jag och planerar min framtid som deltidsanställd på Norli och deltidskonstnär (senare, så småningom, snart: Heltidskonstnär). Har en stark instinkt som övertygar mig om att hoppa av studierna efter kandidaten och göra de saker som jag vetat att jag kommer göra sedan jag var liten. Av någon anledning är jag som mest inspirerad när jag har ett eller flera prestationsmoln över mig som hotar mig med titeln urusel studerande. Jag känner mig som världens sämsta litteraturstudent som inte vet ett dyft om det jag "forskar" i, och som mest bara angstar över arbetet istället för att faktiskt arbeta. Jag kan inte avgöra om jag är väldigt lat, rädd eller undvikande eller om det är vid tillfällen som det här var det jag verkligen vill jobba för tvingar sig fram. Jag befinner mig på ett plan mellan liv och död; död som studerande, död som mitt "gamla" jag (usch vilken kliché, vem är nu det) och död till det jag vars största beslut någonsin var att flytta till Åbo. Och liv, liv till den som lyssnar på skrämmande saker som drömmar, liv till den som vågar, liv till den som gör (andra saker än kandidaten åtminstone) och liv till någonting nytt. 

Jag hör alla vuxna och alla föräldrar från hela världshistorien eka i mitt huvud med "var inte dum" och "du kommer aldrig kunna leva på någonting annat än ett 9-17-arbete på ett kommunbibliotek någonstans, så håll dig till den planen nu bara! Sen får du nu göra som du vill på den obefintliga och oinspirerande fritid du har!", och visst har de ett enormt inflytande och visst kanske de har rätt också. Jag känner mig ganska dum. En stor del av mig tror på det att jag mest bara är lat och rädd för större arbeten som en avhandling eller två. Men en ännu större del av mig måste tro på allt det andra. På att jag faktiskt kanske har en plats i ett annat sammanhang. Att det kanske inte är min stora dröm att få en examen och leva därefter. Visst planerar jag fortfarande att få en magisterexamen (även om jag inte vill det just nu), men jag vill göra så mycket mer.* Så mycket annat!

Sen är det ju jantelagen och allt det där hemskt tråkiga som är totalt värdelöst att ha. Ödmjukhet i all ära (jag älskar och respekterar alla som visar ödmjukhet, och hoppas jag är en av dem), men kom igen. Jag tror inte jag behöver säga mer än kom igen. Det kommer alltid finnas någon som är bättre än en på allting, men jag tror verkligen inte det spelar någon roll. Man kan inte jämföra Vincent van Gogh med Saskia Keultjes, men man kan älska dem båda. 

Röriga tankar i ett rörigt inlägg, och det kan bra hända att jag kommer glömma bort all den här passionen om några dagar eller månader. Men den kommer alltid finnas i mig, och jag hoppas att jag en dag nappar tag i känslan med alla mina händer och fötter! Kanske till och med idag. 


*Ingenting nedsättande till alla som drömmer om en examen och satsar hårt på det; snarare beundrar jag de som verkligen tagit sig genom allt arbete. Ni hör ju själva hur usel jag är på det. 

Kommentarer (4)
Spamfilter
Skriv siffran 9 med bokstäver:
Men jävlar i mig, har du tittat in i mitt huvud? För det känns som om jag kunde ha sagt precis samma sak (med den enda skillnaden att jag totat mig till en magistersexamen): rädslan, känslan av att egentligen bara vara lat, föräldragenerationernas röster som hela tiden hörs, viljan av att göra något mer, eller kanske mest något ANNAT.

"Det är spännande tider vi lever i", brukar en vän säga, och hon har ju så rätt, men då spännande och skrämmande så ofta går sida vid sida.

Det är fint att du planerar din stora framtid.
Ileea18.01.16 kl. 15:49
Det är skönt att höra att jag inte är ensam! Jag satt på vårt kandidatseminarium idag och kände så starkt hur jag vantrivs i det här sammanhanget. Det är inte det att jag inte skulle tycka om att studera, snarare tvärtom, jag älskar att lära mig nya saker och hur jag kan använda kunskap! Men just det här, att sitta och peta på huruvida rubriker får vara i färg eller inte, och om fotnoter ska vara här eller där... Det gör mig så förbannad och ledsen! Jag vet att det är en naiv tanke, men jag skulle så gärna bara lämna hela systematiseringen av allt och leva efter mina egna regler och värderingar, och inte behöva bry mig om vilket begrepp den här mannen använde i den här avhandlingen osv, om jag då inte verkligen var intresserad. Är det en passion för att låta konsten vara ifred från teoretisering som talar, eller är det min ovilja att arbeta på avhandlingen, dvs latskap? Jag hoppas på det förstnämnda. Annars hittar du mig med ölmage i en äcklig lägenhet utan dusch om 10 år. Verkligen spännande och skrämmande!
20.01.16 14:51
Hurra för passion och drömmar Fanny! Jag hade samma dilemma i höstas men helt omvänt haha! Jag grubblade om jag ska fortsätta på samma konstnärliga bana eller sluta och studera något som garanterat kan ge mig pengar och säkerhet. Att leva som konstnär, musiker eller kulturutövare kan kännas otryggt och läskigt som sjutton. Många människor finner trygghet i ett 9 till 5 jobb men det kan också totalt suga musten ur de som är gjorda för mer kreativt projektbaserat arbete. Jag bestämde mig tillsist åter igen att jag fortsätter framåt till 100% fastän jag är rädd och har ångest(alla unga livsplanerare har det misstänker jag;) ). För jag insåg också att jag känner mig levande nu och det jag är mest rädd för är att vara bitter på senare år. Jag känner att det är nu jag får vara galen! Och du, medan man kan välja en trygg bana först på senare år så kan man också leva ett tryggt 9 till 5 liv i åratal för att sedan sluta och bli konstnär! Har t.ex en gymnasielärare och hälsovårdare på min klass! Så vad du än väljer att göra är ok! Det är aldrig försent och aldrig för tidigt! (Är en sann cliche!)
Kram! :)
Kusin Nicoline21.01.16 kl. 20:07
Ja, jag tror också alla känner såhär någon gång under livet, och kanske mest frekvent i den här åldern! Jag hoppas bara att jag inte blir en av de som plötsligt vaknar upp i 40-årsåldern och märker att jag inte gör det jag vill med mitt liv. Tror de flesta bittra människor har blivit till på det viset. Jag valde att studera littvet för att jag tänkte att det är någonstans mittemellan kreativitet och trygghet, men just nu önskar jag innerligt att jag var som du, och kunde satsa 100% på det jag verkligen älskar, fast det är läskigt. (Egentligen är allt läskigt om man tänker för länge på det!) Det är väldigt bra att bli påmind ibland om att det aldrig är för sent eller tidigt för att uppfylla de här drömmarna, oftast känns det som om man måste göra det just precis nu! Men å andra sidan är det ju just precis nu jag vill leva med kreativiteten, istället för att lägga 70% på studier jag inte känner mig hemma i (för tillfället, det går väl i vågor antar jag) och 30% på att försöka stappla sig fram i ostrukturerade drömmar. Klichéer ska inte underskattas! :) Kram, hoppas vi kan ses snart! Du är välkommen till Åbo!
22.01.16 12:07
alltså du är så bra! känner igen mig i exakt allt du skriver gällande den akademiska världen, fast det tog tre år innan jag fattade det. alla kan ju inte bli akademiker heller och föräldrar har inte alltid rätt. tror det är värt att ta vara på sina instinkter medan man har dom kvar, lättare är det väl nu än när man vaknar upp och är bitter senare. dessutom hör det väl till att man ska få göra lite misstag och testa på olika saker när man är ung?

"Man kan inte jämföra Vincent van Gogh med Saskia Keultjes, men man kan älska dem båda"
koltrast30.01.16 kl. 16:53
ojnej sista delen av min kommentar föll bort! hade skrivit en pil (fattar nu att det inte funkar att göra det pga det blir som en kod) och att det var en sjukt bra mening :))
koltrast igen30.01.16 kl. 16:56
Åh, tack! Så roligt att höra att någon kan relatera! Ju mer det förväntas att jag ska arbeta med kandidaten, desto starkare blir min vilja att ta mig därifrån och börja jobba på det jag vill göra med mitt liv. Jag har ju en vag plan att jag ska jobba vid sidan om studierna med något konstnärligt, och bygga upp den styrkan för att vara klar att försörja mig på det när jag studerat klar. Men HELL NO jag orkar inte vänta! Men är ännu för tveksam för att våga göra något åt det. Vi får se! Jag SKA! För du har rätt, det är viktigt att ta vara på magkänslan! Och tack! De är underbara konstnärer båda två! (1000 utropstecken här, hehe)
31.01.16 21:19


En fnatt som tänker osammanhängande tankar och försöker uttrycka dem genom texter och teckningar

Det här är främst ett anteckningsblock framom något annat, med målet att använda så ocensurerade ord som möjligt



 

Follow