Nudism

08.12.2015 kl. 12:19

Jag tänker mycket på min språkliga nudism. Det ligger stora tankar bakom begreppet, men sist och slutligen är det inte så ofta jag verkligen lever upp till det. Visst, jag kan skriva om avföring, mens och preventivmedel, men skriver jag någonsin om hur det är att leva med någon som lider av ångest och depression? Hur jag desperat letar efter klippan i mig själv när den jag älskar mest brister i konturerna? Jag skriver aldrig om familjehemligheter, närståendes privata sorger, om barn som dött eller föräldrar som behandlats fel. Om viktiga kramar, lyckliga stunder med nära eller trasiga vänskaper.

Alla de här sakerna tillhör någon annans liv, berättelser som inte endast är mina att dela. Trots det är det här vad jag tänker på mest, vad jag lever genom och bearbetar hela tiden. Det här är vad min språkliga nudism föds av och eftersträvar, men den göms bakom vardagligheter, kroppsligheter och kvava tankar. Att jag kan skriva om att jag har skitit fyra gånger på en dag är ingen bragd när det jag egentligen tänker på är allt det andra. Avföringen blir en fasad bakom vilken jag ruvar på ensamma ord som inte får komma ut, av respekt till de involverade.

Mitt, och alla andras liv är ett nät av människor och relationer. Jag vill vara sann gentemot det och använda mina ord för att bearbeta det. Jag vill fortfarande skriva om mens och preventivmedel, men jag vill också ge plats för det som är viktigare. Jag vet bara inte hur. Jag kan inte blottlägga andras liv bara för att jag vill reflektera över mitt. Jag kan inte sätta ord på andras upplevelser utan att vara subjektiv eller rentav invadera deras rätt till hemligheter.

Tillsvidare är jag tvungen att hålla mig till dagböcker, men inte ens där klarar jag av att vara helt naken. Ska jag vara sann så måste jag vara det överallt. Jag behöver jobba på det.

Kommentarer (4)
Spamfilter
Skriv siffran 2 med bokstäver:
Jag läser din text två gånger för att finna vad i den som får mig att reflektera. Jag finner det i: "Jag kan inte blottlägga andras liv bara för att jag vill reflektera över mitt".

För så är det väl? Min blogg har varit tom länge för att tankar snurrar kring andras "familjehemligheter, närståendes privata sorger, om barn som dött eller föräldrar som behandlats fel". Andras berättelser som förklarar mitt mående, humör och beteende. Men det är inte min historia att berätta; så hur ska jag kunna berätta om mig själv?

Kram på dig! Jag ser fram emot en kaffestund, och att prata i timtal.
Josefin08.12.15 kl. 16:53
Precis! Tidigare försökte jag ofta ta fasta på känslan som allt hade orsakat, och skrev utifrån den. Det var skönt och effektivt att göra så, men det är mycket svårare nu. Jag tror det har blivit så i samband med att jag blir mer och mer mig själv, och tvungen att ta i beaktande alla beståndsdelar. Om det ger någon mening? Kram tillbaka! Det är allt för längesen, det ska bli underbart!
10.12.15 18:03
Jag tänkte på just den här grejen idag när jag ville skriva ett inlägg om att känna sig utanför, men insåg att för att kunna skriva det så skulle jag behöva blottlägga flera av mina närmastes liv och det kan jag ju inte göra. Att skriva om det fysiska, om kroppar och deras funktioner är något jag önskar att jag kunde bli bättre på. Det känns obekvämt och jag beundrar att du förmår att göar det.
Rebecca08.12.15 kl. 18:37
Det kan verkligen vara frustrerande. Jag har så många ilskna metaforer från mina första studieår, i ett försök att skriva runt det faktiska problemet. Jag tror det är så jag blev bekvämare att skriva och prata om den egna kroppsligheten också; frustrationen behövde komma ut någonstans, och kroppen var mest tillgänglig och det mest privata, som inte påverkade någon annan än mig själv. Nu är jag väldigt glad att det blev så, det har hjälpt min självbild massor!
10.12.15 18:08
därför har jag valt att skriva en helt anonym blogg, eftersom det finns så mycket viktigt som inte kan lämnas ut i en finlandssvensk verklighet.
den elaka b.09.12.15 kl. 12:18
Det är väldigt smart. Jag har tänkt på det många gånger, och jag vill, som du, stanna kvar inom den finlandssvenska sfären för att hemligheterna behöver höras här. Men det vore kanske lite väl misstänksamt om en ny anonym blogg öppnas här imorgon, hehe.
10.12.15 18:11
Åh hur jag kan känna igen mig. Och det är verkligen något jag tänker på dagligen, att känna mig begränsad. Det är enkelt att skriva om tarmkatastrofer eftersom den upplevelsen endast är min och inte delad. Fast å andra sidan kräver det också mod att dela med sig om konstiga kakkakorvar, så kanske det inte är så dåligt att börja där heller. Lycka till, jag läser ivf med iver!
Amanda09.12.15 kl. 20:35
Det privata kan plötsligt bli så väldigt enkelt att berätta om när det finns någonting annat bakom, som involverar andras liv. Och du har rätt att det också kräver mod; jag skulle aldrig vågat skriva om mens på min blogg för 10 år sen (skulle bara varit elva då, haha, men i alla fall). Kanske det här är varför mammabloggar möter en hel del förakt i vissa kretsar - för att deras bloggar kretsar kring andras liv (barnen alltså), och att det inte alltid är helt okej. Tack! Jag ska skriva med iver också! :)
10.12.15 18:17


En fnatt som tänker osammanhängande tankar och försöker uttrycka dem genom texter och teckningar

Det här är främst ett anteckningsblock framom något annat, med målet att använda så ocensurerade ord som möjligt



 

Follow