Språkutveckling

07.12.2015 kl. 18:17

Jag har en bild av att mitt språk var mycket finare, mera målande och inleveserikt förr. Att jag hade större känsla för vilka ord och metaforer jag skulle använda (även om jag inte gjorde valen särskilt medvetet, de bara kom). 
Å ena sidan känns det lite tråkigt, att det inte är så känslomässigt att skriva längre, att det inte blir så många expressiva, färgsprakande dikter. Men å andra sidan tror jag det innebär att jag utvecklats, att mitt språk inte endast är en ventil för frustrationer och depressioner. Visst kan det fortfarande vara det, men nu är det dessutom någonting mycket större. Något jag kan använda i fler sammanhang, något som tilltalar fler på en bredare nivå. 


Eller så har jag bara blivit massivt skadad av det akademiska skrivandet att jag aldrig någonsin kommer skriva känslosamt och skönlitterärt igen. Det är också en möjlighet. 
Måste man skriva skönlitteratur med intensiva känslor?

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver:
Jag tror stenhårt på att språket förändras (utvecklas, rentav) till något större och bredare än enbart känsloventilation. Jag MÅSTE tro på det, för jag är i samma situation som du och vill inte tänka mig att min språkanvändning skulle på något vis gå bakåt. Och lågmälda känslor är ju också känslor!
Ileea08.12.15 kl. 11:14
Det andra alternativet, regression för en skrivande människa, känns omöjligt. Så förhoppningsvis går språket vidare och förgrenas och utvecklas i all oändlighet! Sant - ibland kan det lågmälda till och med vara starkare än de passionerade känslorna.
10.12.15 11:50


En fnatt som tänker osammanhängande tankar och försöker uttrycka dem genom texter och teckningar

Det här är främst ett anteckningsblock framom något annat, med målet att använda så ocensurerade ord som möjligt



 

Follow