Spiralen

05.08.2014 kl. 11:50

Sitter mittemot en levande bipacksedel. Hon granskar mig som hastigast, kastar förströdda blickar mellan mig och datorn. Jag tittar på henne utan avbrott och drar på mig charm- och förtroendeförklädet för ömsesidig respekt. Kentlåtar från bilfärden spelas i bakgrunden i mitt huvud.
”Du har acne” säger hon, ”och den kan ju förstås bli värre.”
”Ja” svarar jag självsäkert. Hindrar mig själv från att fortsätta mendenkanjublibättreocksåomjagharriktigttur.
Hon bläddrar i papper, svettas av längtan efter semester varje varm dag och fortsätter byråkratiskt.
”Det finns ju inga ideala eller perfekta preventivmedel. Du har ju inte fött barn...” Jag sjunker in i Kentlåtarna. Vill inte höra alla Du kan drabbas av..., Din kropp kanske stöter bort... och DET HÄR ÄR ETT FRÄMMANDE FÖREMÅL SOM INTE HÖR HEMMA I KROPPAR, varför tänker du ens tanken? Jag svarar systematiskt ja, den är regelbunden; ja, jag är säker på det här alternativet; ja, jag är frisk men ja, den där lilla sjukdomsrisken finns i familjen.

Plötsligt finner jag mig själv byxlös. Jag undviker tanken på att jag har ett underliv, koncentrerar mig på min mage istället. Jag knäpper fingrarna på den och ber dem berätta för mig vad de sysslar med där nere. Jag räknar andetag och fingrar på situationen jag föreställt mig och fruktat i flera veckor.
”Om det blir olidligt tänker jag inte sätta in den, oroa dig inte.”
Jag oroar mig mer. Känner plast, känner kirurgiskt stål, känner saxar som klipper hål börjar blöda når olidlighet. Andas. Känner plast.
”Nu kniper det litegrann, ungefär som mensvärk.”
”Okej.” Chock. Är det här som mensvärk? Hur lever kvinnor överhuvudtaget! Men andetagen blir räknade och olidlighet hålls på avstånd.

*

Sjuksköterskan ler mot mig.
”Fungerar dina ben?”
”Ja... Lite yr bara” svarar jag, trots att jag egentligen mår ganska bra. Jag drar på mig trosor och ett par svettiga shorts, låtsas vara oberörd av att inte få bada på sju dagar.  
Stärkt av att ett orosmoment bara blev en erfarenhet tar jag tag i bipacksedelns slappa hand, säger tusen tack hejdå och hittar dig i väntrummet.
Du smeker min kind, är snäll, blir upprörd med mig över hur förbaskat svindyrt femton minuter av någons tid blev. Du tar min hand när vi möter värmeböljans ansikte utanför mottagningen, erbjuder mig skjuts på din rygg. Jag väntar på att min livmoder ska kollapsa, men distraherar mig med tankar på Kent.
Det här föremålet är en vän, viskar jag till min kropp, till min själ. Snälla, välkomna det. 

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 2 med bokstäver:


En fnatt som tänker osammanhängande tankar och försöker uttrycka dem genom texter och teckningar

Det här är främst ett anteckningsblock framom något annat, med målet att använda så ocensurerade ord som möjligt



 

Follow