Nanowrimo

Jag skriver en dålig bok, och jag är förvånansvärt okej med det. Mina ordval är löjliga och jag upprepar samma fraser flera gånger på samma sida. Men det är roligt! Speciellt roligt att kunna skratta åt mina egna misstag, och att inte ge upp trots känslan av att vara en okunnig noob. För det är fullständigt okej, och det är var jag ska vara just nu.
05.11.2015 kl. 19:37

Ska jag känna mig dålig för att jag använder pengar?

Jag älskar mat. Jag älskar att äta mat och jag älskar att handla mat. Idag är en av de dagarna var köplistan till matbutiken är alldeles för lång och kostnaden alldeles för hög. När kassatanten säger summan till mig känner jag att jag rodnar inombords, nästan skäms. Jisses, jag som har så låg inkomst, hur kan jag köpa allt det här! Hur ids jag, jag ska ju bara spara; leva på tomatsås och pasta, inte quinoa och grönkål!

Jag skäms jag skäms jag skäms att jag använder så mycket pengar på mat. Men å andra sidan. Å andra sidan köper jag oändligt sällan alkohol, kläder eller dyra restaurangmåltider. Och jag har än så länge aldrig gått på minus. Har jag råd för det? Jag vet inte. Just nu känns det i alla fall inte så, även om mitt bankkonto tröstar mig med en rimlig summa för en månads tid. Sen glömmer jag ju lite bort de där jobbiga utgifterna, som DYRA preventivmedel, DYRA vinterdäck och DYRA aknemediciner. Herregud. 

Ja, jag känner mig dålig för att jag använder pengar. Helst skulle jag aldrig vilja köpa någonting annat än mat och böcker. MEN SÅ E INT LIIVI Å JA MÅST VÄL BARA DEAL WITH IT. Så går jag min väg och lagar grönkålschips och äter quinoa i stora mängder (med lite tomatsås vid sidan om) och blir fri från akne och får ett nytt preventivmedel och är trygg på hala vägar. Å he e väl bara så. Så he så.

02.11.2015 kl. 19:11

Intelligens

Vi pratar om intelligens, du och jag, och förstår att vi är smarta trots att ingen riktigt fattar vad vi menar. Det handlar om ordvalet, känslan och empatin. Vi förstår, du och jag, att vi kan komma långt om vi lär känna den intelligens som valde oss istället för alla andra, att den är viktig även om den gör oss grumliga och tankspridda i sociala situationer, att när den väl kommer ut, då är den en av de mest storslagna storheter i hela världen (tycker vi, vet vi). Ju mer vi lyssnar till oss själva, desto mer klarar vi av att förstå alla andra, att omfamna diversiteten i det att vara och finnas till, och berätta om den, hur galet den än framställs. Vi pratar om intelligens, du och jag, och förstår att det är vad vi är menade att göra. 

(Tack för att du är min vän)
30.10.2015 kl. 10:44

Vegetarian

Igår beställde jag två vegetariska kokböcker.
Det verkar som att allt i min omgivning försöker visa mig vägen till ett växtätande liv,
så jag omfamnar det så gott jag kan.
Sakta men säkert så! 
28.10.2015 kl. 15:43

Utbränd

Ärligt talat är jag inte så rolig att leva med nu. Eller snarare leva i nu. Om livet är ett berg som man måste bestiga för att nå (vad, egentligen? Hög ålder?) slutet, så har jag anlänt till ett stenras. Allt bara rasar över mig och hotar att begrava mig, och även om det bara är en illusion känns det så verkligt och så tungt. Jag vill egentligen inte skriva om det här, vill inte dela med mig, men känner att jag måste. Ingen tycker det är roligt att läsa om någon som är utbränd, ingen vill egentligen veta hur det är när mina inälvor försöker vrida all stress ur kroppen men misslyckas. Men jag märker att det enda sättet jag klarar av att distrahera mig själv är genom att skriva, och det att jag verkligen kan använda mig av mina ord för att göra det en aning lättare är en befrielse. 

Allt är inte bara fruktansvärt hela tiden. Jag försöker se på det här relativt objektivt; jag pratar om det med de som står mig nära och får hjälp. Men det är fortfarande en kamp att plocka en sten från bröstet i taget, och det kommer inte försvinna bara sådär i och med en eller två bra dagar. Ibland överväger jag seriöst att sluta studera och komma igång med det jag egentligen vill göra med resten av mitt liv. Men mitt, och alla andras öde (om man inte heter the Doctor, Rose eller Clara) är att ta den långsamma vägen. Jag måste långsamt tugga mig genom det här, bearbeta, andas, leva. 

(Jag vill egentligen fortfarande sluta studera, men jag kan inte lita på den flyktkänslan; bara för någon månad sedan prisade jag mina studier och älskade allt jag lärde mig.)
27.10.2015 kl. 10:04

ALLT (på andra sidan)

De där stunderna. De då det känns som att allt kanske blir bra ändå. Då Leprous spelar djupt i bakgrunden. Då lägenheten är ren (hälsningar pedant). Då jag håller vårt vibrerande kattbarn i armarna. Vår dotter med päls. Då lunchen är god. Då hoppet om det rätta preventivmedlet kommer tillbaka. Då vi flyttar till ett annat land (om några år). Då vi bestämmer oss för att NEJ nu helvete gör vi det vi tycker om istället för att låtsas tillfredsställa ett koncept som ingen egentligen bryr sig om. Ett koncept som kommer kollapsa dirket vi förstår att vi inte är dess slavar. 



Men sen fortsätter ju ändå vardagen där i bakgrunden, och jag hoppas att jag klarar av att synkronisera min själ med mina tankar och min kropp. När det händer blir allt lite klarare. Då kanske jag förstår på riktigt att jag är i kontroll över mitt eget liv. 
26.10.2015 kl. 13:42

Blod

Klockan fyra på natten
ensam med mitt blod. 
Ensam med orden 
by firing their guns
their guns
their guns
by firing their guns


Put your guns away your weapon's in your chest.

Ensam med en katt i ett annat rum
som högljutt äter torrfoder
kan du int bara kom å ligg

Klockan fyra på natten
ensam med mitt blod.

Det är inte mens längre
när jag hade den i ett halvår
när jag var utan den i två månader.
Det är inte mens längre
när den pågår i flera veckor.



Det är inte mens längre.


Det är bara blod.

Klockan fyra på natten 
ensam med mitt blod. 
by firing their guns
23.10.2015 kl. 22:39

Ingen akademiker

Jag är ingen akademiker,
och det är okej. 
Jag studerar på universitet,
men jag är ingen akademiker,
och det är okej. 
Jag är dålig på att skriva uppsatser och tenter och det är för att jag är ingen akademiker.
Och det är okej.

Just nu känns det inte riktigt okej, jag vill ju kunna vara bra på det jag sysslar med. Men jag är ingen akademiker. Och det måste vara okej. 
22.10.2015 kl. 13:46

Andas

MEN
samtidigt är ju livet så otroligt fint och jag vill bara ta vara på alla stunder, stearinljus, kreativa impulser, känslor och ALLT. 
Kan man ens vara utbränd då?
Jag är nog bara stressad. 
"Bara". 






Jävla ansvar. Jävla universitet. Jävla system. 
21.10.2015 kl. 19:03

LUFT

De saker jag behöver berätta om och vara en språklig nudist inför är inte mina erfarenheter att tala om. I tillägg har de bara blivit så stora att jag inte vet vad som är upp och vad som är ner längre; allt bara flyter ut i tomrummet så att det inte är luft jag andas längre, det är aska. Aska av någon annans förflutna. Men jag andas också eld från min egen framtid. Den framtid som inte håller mig i handen längre, utan bara rasar iväg samtidigt som den slår mig i magen om och om igen. 

Men jag måste få ut någonting:
- Jag blev underkänd i en tent
- Jag vet inte hur jag ska klara av att skriva sex sidor om en dikt till söndag, det känns som om jag inte klarar av att formulera en enda viktig tanke
- Än mindre vet jag hur jag ska klara av att alla andra skolarbeten som spyr över mig i deras antågande
- Stress hatar min mage och min mage hatar stress
- Jag hatar stressmage
- Jag tänker att jag kanske är lite utbränd men gör ingenting åt det för att jag samtidigt tror att jag har jobbat för lite för att bli utbränd, men så ligger jag ändå i soffan och gråter för att LIVET trycker över mina lungor som ett klippblock
- Tv-tablån styr min vardag mer än deadlines gör
- För att deadlines tar död på mina hjärnceller mer än Sex and the city gör

 

21.10.2015 kl. 18:16

Att prokrastinera som aldrig förr

Igår tjuvstartade jag i NaNoWriMo och pressade apelsinjuice istället för att läsa på tent och planera uppsatser. 

Idag fick jag en käftsmäll på grund av det. 
14.10.2015 kl. 12:57

Jävla deckare

Plågar mig själv genom en deckare sista timmarna innan deadline, och avskyr varje förutsägbar kliché och det platta persongalleriet som spelar på de mest typiska dragen som alldeles för tydligt försöker väcka läsarens sympati för karaktärerna men som fullständigt misslyckas. Jag vill bara stänga boken och aldrig öppna den igen. Samtidigt hatar jag min livmoder som sakta men säkert vänder sig ut och in, och min hud som förbereder sig inför hudläkartiden genom att bli värre och värre, genom att passa på att blomstra innan den förhoppningsvis blir besegrad en gång för alla. 
12.10.2015 kl. 12:25

Första sommaren

10.10.2015 kl. 21:40

Kroppkandidat

Idag var jag och pratade om min kandidatavhandling med min blivande handledare. Jag trodde det skulle bli jobbigt och ångestfyllt, men ärligt talat ser jag fram emot att komma igång. Jag menar, hur kan det inte bli roligt när jag får skriva om det här:

(Ur Sara Hansson, Den hemliga kroppen)

08.10.2015 kl. 13:43

Ett annat håll

Jag anländer med myrsteg. Även om det stormade så träden nästan frivilligt böjde sig med vinden igår är jag definitivt inte där ännu. Stormstegen tog mig istället till låsta dörrar som jag inte ens vågar knacka på. Som tröstpris fick jag låna dina orangea strumpor som jag sa att jag var avundsjuk på. Som tröstpris fick jag en dag med solljus och cykelturer och som tröstpris fick jag beslutet att försöka ta hand om mig själv. Men det är svårt. Det är svårt när tempot var för högt att jag helt enkelt måste stiga av, stanna upp och andas, bara för att upptäcka att tåget fortsatte en hel vecka utan mig. Hur ska jag hinna ikapp då? Hur ska jag komma mig till Livet med ett tåg som bara går en tvångstanke i taget, istället för en summa i taget? "Jag tycker jag är ganska fin idag" säger jag högt för att få bekräftelse samtidigt som jag försöker omfamna fläckarna i mitt ansikte, min svällda mage och mina växande lår. "Du är finast" svarar du, för att du vet var jag är. 
03.10.2015 kl. 15:00


En fnatt som tänker osammanhängande tankar och försöker uttrycka dem genom texter och teckningar

Det här är främst ett anteckningsblock framom något annat, med målet att använda så ocensurerade ord som möjligt



 

Follow