Konsten att vara fysisk

Vem tror jag att jag är?
En svart kappa fastnar i cykelsits, påminner mig om kaffehuvudvärk. Molande, närvarande, frustrerande. "Kan jag prata svenska?" Nej, det kan du inte, tyvärr.
Grammatikrester svävar i luften i mina lungor, smälter samman med koldioxid och svett. "It's okay, you can go now." Kan jag prata svenska, nej - du förlorar talförmågan. Håller kvar blicken på dina sammanväxta ögonbryn. Käppar i hjulen håller mig upprest, stolt, levande.
Håller dig på nära avstånd. Representerar allt jag inte vet någonting om. Representerar liv. 
Måste jag vara.
Vem är jag?
01.09.2014 kl. 13:40

Vecka ett eller annars så

Fick känna de fiskelinelika trådarna för första gången idag. 
Är fortfarande rädd för expulsion; att den bara plötsligt ska glida ut, 
att jag i misstag ska spola ner 150 euro i wc-byttan. 
Men annars så.
Annars är jag ju också rädd för depression, ännu mera acne och att jag kommer blöda i mer än sex månader. 
Men annars så. 
Annars går det ju bättre än förväntat, eller, snarare bättre än fruktat. 

Förresten kanske det här är för privat att skriva om.
Å andra sidan finns det nog ingenting som är för privat att skriva om. 
Jag tror det här är mina vackra bilder på inredning och loppisfynd; att skriva om känslan av att ha sin cervix nerdragen av en kniptångsliknande sak. 
11.08.2014 kl. 18:20

Räkna aldrig tid i dagar

Brukade räkna ner. 
Pappas innebar en vecka till min.
Sju dagar. Fyra, tre, två...
Ett. Noll. Minus ett minus två minus tre. 
Nu bara kommer den. 
"Oj, fyller jag år snart?"
"Oj, fyllde jag år just?"
En liten del av mig vill gripa tag i sista dagar utan betydelse, som om jag skulle växa ikapp en mental ålder, som om min kropp plötsligt skulle bli äldre än mitt sinne bara på några dagar. 
Sitter i en stel stillhet, observerar helikopterliknande trollsländor, håller ansträngt fast i ögonblick som passerar. Dör istället för att leva. 
Dör hela tiden, varje dag. Ett steg närmare, två, tre, fyrafemsex. Glömmer bort att bara vara, bara leva i all min ledighet, alla sista dagar jag har innan jag fyller år, innan alla vardagar, innan alla sista dagar. 
11.08.2014 kl. 15:36

Spiralen

Sitter mittemot en levande bipacksedel. Hon granskar mig som hastigast, kastar förströdda blickar mellan mig och datorn. Jag tittar på henne utan avbrott och drar på mig charm- och förtroendeförklädet för ömsesidig respekt. Kentlåtar från bilfärden spelas i bakgrunden i mitt huvud.
”Du har acne” säger hon, ”och den kan ju förstås bli värre.”
”Ja” svarar jag självsäkert. Hindrar mig själv från att fortsätta mendenkanjublibättreocksåomjagharriktigttur.
Hon bläddrar i papper, svettas av längtan efter semester varje varm dag och fortsätter byråkratiskt.
”Det finns ju inga ideala eller perfekta preventivmedel. Du har ju inte fött barn...” Jag sjunker in i Kentlåtarna. Vill inte höra alla Du kan drabbas av..., Din kropp kanske stöter bort... och DET HÄR ÄR ETT FRÄMMANDE FÖREMÅL SOM INTE HÖR HEMMA I KROPPAR, varför tänker du ens tanken? Jag svarar systematiskt ja, den är regelbunden; ja, jag är säker på det här alternativet; ja, jag är frisk men ja, den där lilla sjukdomsrisken finns i familjen.

Plötsligt finner jag mig själv byxlös. Jag undviker tanken på att jag har ett underliv, koncentrerar mig på min mage istället. Jag knäpper fingrarna på den och ber dem berätta för mig vad de sysslar med där nere. Jag räknar andetag och fingrar på situationen jag föreställt mig och fruktat i flera veckor.
”Om det blir olidligt tänker jag inte sätta in den, oroa dig inte.”
Jag oroar mig mer. Känner plast, känner kirurgiskt stål, känner saxar som klipper hål börjar blöda når olidlighet. Andas. Känner plast.
”Nu kniper det litegrann, ungefär som mensvärk.”
”Okej.” Chock. Är det här som mensvärk? Hur lever kvinnor överhuvudtaget! Men andetagen blir räknade och olidlighet hålls på avstånd.

*

Sjuksköterskan ler mot mig.
”Fungerar dina ben?”
”Ja... Lite yr bara” svarar jag, trots att jag egentligen mår ganska bra. Jag drar på mig trosor och ett par svettiga shorts, låtsas vara oberörd av att inte få bada på sju dagar.  
Stärkt av att ett orosmoment bara blev en erfarenhet tar jag tag i bipacksedelns slappa hand, säger tusen tack hejdå och hittar dig i väntrummet.
Du smeker min kind, är snäll, blir upprörd med mig över hur förbaskat svindyrt femton minuter av någons tid blev. Du tar min hand när vi möter värmeböljans ansikte utanför mottagningen, erbjuder mig skjuts på din rygg. Jag väntar på att min livmoder ska kollapsa, men distraherar mig med tankar på Kent.
Det här föremålet är en vän, viskar jag till min kropp, till min själ. Snälla, välkomna det. 

05.08.2014 kl. 11:50

Snarare en resa

Möter en fem år äldre blick i en pigtittare,
förundras över hur naturligt det känns, 
att jag alltid varit fem år äldre i någons ögon,
att vara det i mina egna. 
När jag tänker på framtiden 
glömmer jag ofta bort att jag kommer bära en kropp även då. 
Jag kommer få rynkor, hängande bröst, vuxna kvinnohänder, glansiga ögon och stela muskler. Det har redan börjat. I alla fall tycker mitt fem år yngre spegeljag det. Jag är ung, väldigt ung, men ändå klättrar jag högre upp på åldersstegen konstant. Och det är okej. Min kropp kommer följa med mig. Jag kommer hänga med. Jag kommer ikapp min mentala ålder, är inte tonåring längre, är gammal i barns ögon, bara barnet i gamlas. 
Jag är relativ, och det kommer alltid vara en av de största faktorerna av min mänsklighet. Okej.
31.07.2014 kl. 12:25

Skribentjaget

Tänker kanske skita i allt, precis som du säger,
skita i allt och bara följa den där listan på tre saker och ett brittiskt ord jag inte förstår.
Du är inte utbildad, men du är den smartaste personen du känner.
För några ögonblick håller jag med.
För flera ögonblick växer du i mina öron.

En annan frågar mig om det här är min fasta tjänst, om jag ska fortsätta här efter mitt vikariat. "Det är bara lite dåligt betalt" klagar du, och jag svarar det kan hända. Samtidigt tänker jag "bättre betalt än att vara alkoholist i alla fall."
18.07.2014 kl. 15:39

Om min kvinnlighet #2

Sparar min katt i en bipacksedel
som berättar för mig hur skit det här kommer få mig att må.
"Du kommer dö av smärtor, få infektioner och jag lovar inte att jag låter bli att penetrera din livmoder. Du kommer eventuellt och kanske blöda i sex månader och bli lite extra melankolisk efter tre. Strunta i din feta hy och några extrakilon - tryck in mig i din kropp, som om jag vore din älskare; en liten plastig sådan. Vi ska nog inte komma överens, inte om du är en av tio, eller en av hundra."
Min kropp vet inte vart den ska titta. Så den tittar inte alls. Bara lyssnar efter fantomsmärtor och distraktionsidéer. 
16.07.2014 kl. 17:59

Projekt

Du är min värsta fiende
och jag önskar jag skrev dig för hand så jag kunde skrolla ihop dig nu och då
Kanske kasta en tändsticka i dig. 
08.07.2014 kl. 16:44

Regn

Det låter som om någon står och skvalar i min garderob när det regnar
Åskan finns i mitt högra smalben och min högra häl 
08.07.2014 kl. 16:31

Svårt att finnas, att bara vara en individ

Jag säger tack
När jag får när jag ger när jag är pinsam och obekvämt bekväm. 
Tacktacktacktack
Undrar om jag klarar av att säga varsågod?
Klara av att tala tänka tycka saker 
om dig om mig,
utan att känna mig som en person.
Det är svårt att finnas. 
Klarar inte av att bara vara någon. 
För feg för att avstå från ingenting. 
02.07.2014 kl. 21:10

Tanter

Sura gamla tanter. Tittar mig i ögonen och säger "Nej, den är min, hon får vänta!" Min artighet blir tio grader varmare. Hon ger mig bulla för att jag är en biblotekarie. (egentligen för att jag lyssnade till var hon har ont. i hela kroppen, men mest på vänstra sidan.)


Annan skrämmande medelårderstant ger mig givande samtal, uppmuntrande skarpa ord; "våga gå till svenskarna också". Jag tänker Ja. Tack för att du hör mig. Hon och jag kastar på oss normala kläder och gissar att man inte alltid behöver vara excentrisk. 

Tack. 

27.06.2014 kl. 21:11

Smudge


Nattnattnattnattskriverier nu låter jag dig växa i mig. Välkommen.

22.06.2014 kl. 00:48

Farväl

Kanske min bitterhet har lagt sig litegrann nu. 
Lagt sig på M (som i max som i mat som i meditation som i M)
Vem blir väl inte arg när man (väljer medvetet "man") upptäcker svaga sidor av sig själv?

Jag skulle utveckla en idé (av ett tiotal nersmutsade, eller helt enkelt döda, idéer i mitt sinne) i sommar. De första dagarna växte den vilt i hela min kropp, och istället för att sova sjönk jag in i en dvala av miljoner (överdrift) förbättningar och fördjupningar av den här ena idén. Nu har det gått ett par dagar. Jag känner att den här också är på väg att dö ut. 
Att inte tillåta död är det svåraste som finns. 
Ödmjukhet, var finns min tillit i dig?
 
20.06.2014 kl. 00:17

Tänk på det, du

Dududu, du hördudu,
jag orkar inte med dig just nu. 
Men jag finns, 
för dig, för världen för universum tycker det är en alldeles strålande idé
och jag tvingas hålla med (men i smyg menar jag det faktiskt).
Tänker på byten, och håller om min egen svällande mage för att den ofta tänker på samma sak. 
Tänk på mig.
Alltid.
När du sover när du fiskar när du onanerar när du hittar blommor på din egen kropp och inte min. När du är allt annat än allierad med dina egna tankar känslor och upplevelser. 
17.06.2014 kl. 14:04

MÅSTEMÅSTEMÅSTE

Dricker en kopp måsten
kastar fram min yogamatta för att min kropp måste
mina fingrar måste
hitta blommor på min kropp.
Hittade en. 
Hittade alla. 
 
17.06.2014 kl. 13:58


En fnatt som tänker osammanhängande tankar och försöker uttrycka dem genom texter och teckningar

Det här är främst ett anteckningsblock framom något annat, med målet att använda så ocensurerade ord som möjligt



 

Follow