Jag är ostrukturerad, oklar

Är det oförlåtligt att inte vara en pretentiös rackare; 
omedveten om sina vänstersvängar och politiskt brinnande känslor?
Ursäkta mig för min icke-engagerade tanke,
för min passivitet i österländska mord på tio personer och femton skadade i tillägg. För bombnedslag, flygplanskrasch och cancer. 
Vem är jag ansvarig för, sist och slutligen?

Tanke:
Hur annorlunda vore världen om nyhetssändningar valde att ta upp minst lika många positiva händelser som negativa? Vad kan jag göra för att hjälpa tio mördade? Be en bön? Resa till de anhöriga med mat? 
Vad gör du?
28.07.2014 kl. 15:59

Skribentjaget

Tänker kanske skita i allt, precis som du säger,
skita i allt och bara följa den där listan på tre saker och ett brittiskt ord jag inte förstår.
Du är inte utbildad, men du är den smartaste personen du känner.
För några ögonblick håller jag med.
För flera ögonblick växer du i mina öron.

En annan frågar mig om det här är min fasta tjänst, om jag ska fortsätta här efter mitt vikariat. "Det är bara lite dåligt betalt" klagar du, och jag svarar det kan hända. Samtidigt tänker jag "bättre betalt än att vara alkoholist i alla fall."
18.07.2014 kl. 15:39

Om min kvinnlighet #2

Sparar min katt i en bipacksedel
som berättar för mig hur skit det här kommer få mig att må.
"Du kommer dö av smärtor, få infektioner och jag lovar inte att jag låter bli att penetrera din livmoder. Du kommer eventuellt och kanske blöda i sex månader och bli lite extra melankolisk efter tre. Strunta i din feta hy och några extrakilon - tryck in mig i din kropp, som om jag vore din älskare; en liten plastig sådan. Vi ska nog inte komma överens, inte om du är en av tio, eller en av hundra."
Min kropp vet inte vart den ska titta. Så den tittar inte alls. Bara lyssnar efter fantomsmärtor och distraktionsidéer. 
16.07.2014 kl. 17:59

Projekt

Du är min värsta fiende
och jag önskar jag skrev dig för hand så jag kunde skrolla ihop dig nu och då
Kanske kasta en tändsticka i dig. 
08.07.2014 kl. 16:44

Tack för att ni är människor

Idag beundrar jag människor, särskilda individer, och känner en fladdrande, varm och stabil kärlek i mitt bröst, respekt i mina lungor.
För att ni är starka.
För att ni är ärliga.
För att ni kämpar för det ni tror på oavsett vad
och för att ni är mänskliga.
Tack. 
04.07.2014 kl. 22:35

Svårt att finnas, att bara vara en individ

Jag säger tack
När jag får när jag ger när jag är pinsam och obekvämt bekväm. 
Tacktacktacktack
Undrar om jag klarar av att säga varsågod?
Klara av att tala tänka tycka saker 
om dig om mig,
utan att känna mig som en person.
Det är svårt att finnas. 
Klarar inte av att bara vara någon. 
För feg för att avstå från ingenting. 
02.07.2014 kl. 21:10

Jag ska bli som honom

Men för att kunna bli det, måste jag inse att jag redan är det.
Jag finner honom smartare än (vem? de flesta?). 
  Hittade honom via Sol.
21.06.2014 kl. 20:18

Farväl

Kanske min bitterhet har lagt sig litegrann nu. 
Lagt sig på M (som i max som i mat som i meditation som i M)
Vem blir väl inte arg när man (väljer medvetet "man") upptäcker svaga sidor av sig själv?

Jag skulle utveckla en idé (av ett tiotal nersmutsade, eller helt enkelt döda, idéer i mitt sinne) i sommar. De första dagarna växte den vilt i hela min kropp, och istället för att sova sjönk jag in i en dvala av miljoner (överdrift) förbättningar och fördjupningar av den här ena idén. Nu har det gått ett par dagar. Jag känner att den här också är på väg att dö ut. 
Att inte tillåta död är det svåraste som finns. 
Ödmjukhet, var finns min tillit i dig?
 
20.06.2014 kl. 00:17

Varför

Mitt nya motto:
Varför inte?
04.06.2014 kl. 18:34

1 juni

"Jag ska ha bjudning på terrassen i eftermiddag och har mycket att fixa och hade egentligen tänkt springa stranden fram och tillbaka och borde därför ha gått upp för flera timmar sedan, men jag ligger fortfarande i sängen. Jag tar mig inte upp. Mina tankar hindrar mig. Det låter fruktansvärt pompöst och pubertalt, men det är faktiskt så det är. Av någon anledning tänker jag plötsligt på allt som händer samtidigt i världen och att man bara kan vara del av det man själv upplever. Men allt händer hela tiden. Det är möjligt att andra är fullkomligt medvetna om detta och har försonats med det, men för mig blev det plötsligt så tydligt att det alltid är natt och alltid dag och alltid morgon och kväll och alltid föds någon medan andra dör och några ligger med varandra och några skrattar och andra gråter och några väntar på saker eller arbetar. Alltid. Och i dag precis som i går och precis som vilken dag som helst under vilket annat år som helst. Och om jag bryter ner det i mindre delar och tänker små ögonblick blir det svindlande, för då tänker jag att precis nu, medan jag ligger här och ser genom rummet mot terrassdörren som står på glänt och solen som kommer in i rummet, så upplever andra sina livs värsta ögonblick, några är livrädda och kommer dödas på fruktansvärda sätt nästa sekund, det vill säga nu, eller nu, medan andra är med om vackra saker och tar emot ett litet barn eller blir smekta över ryggen av någon de i går inte trodde skulle besvara de starka känslorna, och åter andra, säkert de flesta, gör saker som de vid den här tiden i morgon kommer att ha svårt att minnas eftersom det de gjorde inte utgör någon skillnad, utan bara infogas i raden av saker vi hela tiden gör och måste göra. 
          I dag är alla dagar. Och alla ögonblick är nu. Och varför i hela världen skulle jag kliva upp? Allt det här är fruktansvärt rörigt och komplicerat för mig just nu, men det slutar säkert med att jag kliver upp om en liten stund."
 

Julies 1 juni, i Erlend Loes Gör vad du vill.

Ibland så.
Men inte idag.

01.06.2014 kl. 12:03

Om min kvinnlighet

Rakade mig på flera ställen alldeles för sent på kvällen, efter ett väldigt långt uppehåll. Förväntade mig att jag skulle känna mig mera kvinnlig efteråt. Men det gör jag inte. Det är bara mina vader som känns som två sälar gnidandes mot varandra. Vilket i och för sig också kan vara ganska behagligt. 
28.05.2014 kl. 00:04

För mig själv; att vara postmodern

Jag är som postmodernismen:

  • Jag är ett paradoxalt fenomen
  • Både överbestämd och underdefinierad
  • Och har flera drag som inte är unika för just mig

Kanske jag lärde mig något av litteraturhistorien. 

26.05.2014 kl. 11:08

Min osymmetriska vuxenhet

Med åren verkar mitt ansikte bli mer osymmetriskt. Mitt högra ögonbryn hänger lägre än det vänstra, och jag undrar om det har att göra med att min kropp alltid svämmar över av osymmetriska tankar (och ibland ojämna gaser) när jag inser att ja, jag kanske är vuxen nu. Vad det innebär förstår jag inte mer än någon annan i min ålder, men jag inser sambandet med obalansen i symmetrin; inne och utanpå. 

Lista över tre saker som gör mig vuxen:

  • Min hållning har blivit sämre 
    - Vuxenhetssamband: timmar spenderade sittande med vuxenheter
  • Det dåliga samvetet i mitt bakhuvud för att jag inte röstade i valet
    - Vuxenhetssamband (generaliserat): ung vuxen humanist = politisk engegerad 
  • Jag vet inte vilken roll jag kommer få medan jag bor i mitt barndomshem i sommar, och om jag kommer vara bekväm med den
    - Vuxenhetssamband: självständighetsvanan
26.05.2014 kl. 00:34

Till vilsna

Vad ska jag skrika om? 
Jag tror inte jag är någon väldig samhällskämpe, 
men vad skrika om, om inte politik? 
Vem vill höra någon skrika om sig själv och personliga bekymmer och utvecklingar?
Han säger att det hör till som tjugoåring, 
att vara självcentrerad och finna sig själv. 
Kanske jag bara måste acceptera det. Kanske jag ska skrika om mina ständigt återkommande identitetskriser, så att andra som identitetskrisar kan relatera, och inte känna sig lika ensamma som jag ofta gör. 
Så,
Till alla identitetskrisare:
Jag känner mig som hundra olika saker, står för hundra olika ståndpunkter, på en och samma gång. Vill inte tala om vem jag är eller vad jag är, för ärligt talat vet jag inte. Kanske är det därför jag har svårt att knyta vänskapsband till nya människor, svårt att känna mig delaktig. För alla andra verkar ha det på klart. Vad de tycker och tänker. Och genom att reflektera över det sinsemellan blir de BFF's. 
Ofta tycker jag det är ganska skönt och behändigt att kunna se det mesta ur många synvinklar, men när det gäller att bli en del av någonting socialt är det främst en nackdel. Nackdel för mig, men fördel för alla andra. Kanske det inte ens har att göra med att identitetskrisa; kanske jag bara är åsiktslös, eller full av tusen olika åsikter om samma ämne. 
Tids nog kommer jag väl underfund med någonting. Just nu trivs jag med att varken vara det eller det; att inte begränsa mig till ett särskilt fack. Men det blir fort lite ensamt att ha flera fötter i många gränsland. 
21.05.2014 kl. 12:37

Författarskap. Nej, poesi eller bildkonst. Nej.

Beundrar berättare. Lustar efter att vara en. Berätta med fullständiga, enkla, komplicerade meningar. Inte bara bilder. Jag tror jag fortfarande är fast i bildkonsten, och visst är också det underbart, men ibland vill jag bara ha orden där, svart på vitt, som i hundratals olika kombinationer kan sammanfatta en egen, större bild, en egen berättelse. Inte bara ”Solstrålar växer ut ur håren på mina ben”, utan ”Solens strålar når mina bara ben, var jag sitter i gräset utanför mitt eget huvud.” Nej, nu gjorde jag det igen. Blandar in suggestiva, poetiska bilder, när jag bara vill beskriva en enkel, oskyldig situation vilken vem som helst kan känna igen sig i. Är jag en poet? Är jag bara en ordkonstnär eller bildkonstnär, eller en kombination av allt? Lars är ute och köper Nutella till mig nu, för att jag gråter av att bara tänka på Doctor Who eller det att jag kanske inte kan bli en romanförfattare. Jag kanske tänker för mycket. 
Nu kom Lars hem.
Siwa hade inte Nutella.  
28.04.2014 kl. 21:19


En fnatt som tänker osammanhängande tankar och försöker uttrycka dem genom texter och teckningar

Det här är främst ett anteckningsblock framom något annat, med målet att använda så ocensurerade ord som möjligt



 

Follow