Vara en berättare, bli en berättare

Inser att jag aldrig berättat en historia tidigare, så jag bryter ihop, får en mumin-näsa av allt snor som hindrar mig att andas på annat sätt än genom munnen när ögonen rinner över av salt. För det är svårt, och jag trodde det var lätt men det är jobbigt och jag har så mycket jobb att göra men det är roligt och jag ser fram emot framsteg framsteg bakåt och framåt igen och igen och igen som aldrig tar slut. Jag kommer aldrig bli färdig, speciellt inte nu, när jag står längst ner på stegen och skriver om en medelålders man som jobbar på kontor och hade en fru på åttiotalet som jag inte ens levde på, och hej, han är självmordsbenägen och har ingenting att leva för. Jag har så mycket att berätta för att göra honom gladare för han är min men jag har aldrig berättat en historia förr förutom om tår som hänger i trädgrenar och fåglarna på mina fötter. Och jag har bara börjat, så jag bryter ihop. Får en mumin-näsa och saltögon. Men jag blir jag igen. Tar fram mina berättelser och berättar. För att jag vill. För att jag kan

12.02.2015 kl. 10:14

Kroppsbyte

Vi ligger med knäna mot varandra, fingrar hoptvinnade mellan våra ansikten, och pratar om att byta kropp på söndagar, för att veta hur den andra känns inifrån.
”Jeg tenker meg at alle andre er som potetsekker. Jeg kjenner meg mer som en pose potetchips. Lett og sprettete.”
Och så stillas nyfikenheten en aning, då jag fingrar på tanken att ha din chipspåsekropp. Men du undrar fortfarande om du skulle klara av att skejta med min yoghurtkropp.
Kanske nästa söndag.

09.02.2015 kl. 15:03

Mitt språk

Jag har tappat min skrivförmåga och skriver nuförtiden som jag pratar; rörigt och osammanhängande med ett flertal sidospår. Men du säger att det inte går an, att man inte kan förlora sitt sätt att skriva och uttrycka sig bara sådär. Så jag lyssnar och fortsätter försöka. Även om jag inte får tag i det uttryck jag oftast brukar använda mig av när jag skriver är det kanske bara ett steg i en process, och om jag fortsätter skriva mig genom det här steget, kanske jag kommer ut på andra sidan med ett något mera utvecklat språk. 
Eller så har jag bara glömt bort hur man skriver bra och kommer aldrig någonsin kunna skriva igen. Det är ju också en möjlighet. 
05.02.2015 kl. 14:12

Att misslyckas framom perfektion

Lär mig mer om vad det innebär att vara en konstnär (vara istället för vilja vara), och inser hur viktigt det är att misslyckas. 

“The master has failed more times than the beginner has even tried”
– Stephen McCranie
Försöker överge strävan efter perfektion i och med att ingenting jag gör någonsin blir perfekt. Vem vore jag då, om jag endast ville visa perfekta sidor av mig själv? Därför misslyckas jag om och om igen. Och hoppas att det ändå finns någonting fint i mina misslyckanden. 


Invigning av Moleskine, 13x21 cm.

02.02.2015 kl. 14:26

sur

Dissar den pissiga litteraturteorin
för att jag kan och får och vill. 
Hatar vad män sagt i början av 1900-talet,
och kvinnor i slutet. Västerländskheten är blind för allt och allt är antingen det ena eller det andra samtidigt som någon blir sur och kommer med motargument och en motpolsteori, så att allting finns och beskrivs med omöjliga skittermer, som om det inte vore självklart innan de sa det. Som om de vore först. Med allt. 
Platon och Aristoteles sa det antagligen innan alla andra.
 
03.12.2014 kl. 17:49

om depression


Det här var... någotjaginteensfinnerordför
viktigt. 
02.11.2014 kl. 22:25

En mages försvarstal

Det är så skönt med dålig hållning ibland. Speciellt med magen. Att bara låta den hänga och slänga bäst den vill.

Men det får du inte. Speciellt inte om någon tar en bild av dig (speciellt inte då du gör det själv), då må du banne mig spänna allt vad du orkar, och gärna dra in det där hängande och slängande. Så länge det inte är uppenbart att din mage är väldigt obekväm just då, då är du bara löjlig. Du ser ju inte ut så i verkligheten, vem försöker du lura?
Antagligen dig själv. Så du kan titta tillbaka på bilderna om tre år och tänka ”oj så snygg jag var då”. Kanske det får dig att känna dig bra, men kanske det får dig att bli bitter över att din mage fortfarande är mjuk och gosig. Varför förtränger du din mjuka och gosiga mage? Den borde behandlas med respekt.
Tänk att den vill stötta dig när du sover på den, att den låter dig veta när du ätit för mycket eller för lite.
Tänk att den kan vara så skön att smeka och att den alltid säger ifrån när du måste lugna ner dig, sluta stressa, back off och bara ligga och se på serier en kväll.
Se din mage som den omsorgsfulla, ödmjuka och godhjärtade sak den är. Behöver den styrka? Ge den ett träningspass. Behöver dess tarmar tömmas? Gå och sätt dig på toaletten (och fjärta högt, fast du är på en allmän wc; magens nationalsång behöver höras). Behöver den en chokladbit eller karelsk pirog med äggsmör? För all del, ge den det!
Lyssna till din mage. Den vet oftast vad du behöver, den är bara din och den finns för att du ska må bra. Så ge den allt den förtjänar; slappna av och låt den valka sig och gosa allt vad den orkar, men ge den också styrka för att orka bära dig genom livet.
Jag vill tacka min mage för att den är den bästa mage jag någonsin kommer ha. Tack. 

01.11.2014 kl. 14:29

Hud, ditt vackra misslyckande

Mitt största organ sviker mig på det vackraste sätt den kan.
Den bildar sitt eget universum, som om den försökte berätta för mig att den är värd mig. Jag blir arg och besviken, misstolkar dess försök att vinna mitt hjärta.
De äckliga knapriga röda och gula prickarna på min haka
är oändliga galaxer.
Stretchmärkena på mina lår, som inte borde vara där för att jag aldrig kastat så mycket i vikt; HALLÅ HUD, häng med, det är MENINGEN att jag ska växa när jag är ung!
är stjärnfall.
Ärrbildningen som glömmer hur man slutar bilda ärr
är planeter, meteoriter eller månstenar. 

Hud, du får mig att tro att jag är den mest ohälsosamma människan, förlåt för att jag inte kan uppskatta din version av universum. Jag ska försöka vara mildare, om du gör detsamma. Okej? Okej. 
24.10.2014 kl. 13:16

Något fint

Kanske är det att tända ljus på mörka morgnar,
att dricka två koppar kaffe istället för en.
Kanske äran du gav mig,
tilliten och förtroendet,
oersättligt.
Kanske det att jag inte hatar varje rad av skärgårdsromanen,
kanske det att jag skapar utan hämningar igen. 

Något fint är det i alla fall,
som får mig att se fram emot den här dagen och nästa. 
Som får mig att tycka att jag är bra som jag är,
att jag visst kan lyckas med någonting. 
Något fint som får mig att vilja leva. 



(P.S. Är fortfarande livrädd för mörkret,
borde kanske försöka släppa taget om rädslan. 
Skulle det hjälpa?)
21.10.2014 kl. 11:52

Avstånd och välbefinnande

Jag undrar om det är ett medvetet val
eller ett undermedvetet måste som håller alla ord på avstånd. 
Estetiken finns bara i kroppen, själen och acceptansen. 
Och det är okej. Även om böcker inte skrivs på kroppar. 
Ställer mig i kön av frågor som
Kan man skapa något vackert bekymmersfri?
12.09.2014 kl. 16:37

Konsten att vara fysisk

Vem tror jag att jag är?
En svart kappa fastnar i cykelsits, påminner mig om kaffehuvudvärk. Molande, närvarande, frustrerande. "Kan jag prata svenska?" Nej, det kan du inte, tyvärr.
Grammatikrester svävar i luften i mina lungor, smälter samman med koldioxid och svett. "It's okay, you can go now." Kan jag prata svenska, nej - du förlorar talförmågan. Håller kvar blicken på dina sammanväxta ögonbryn. Käppar i hjulen håller mig upprest, stolt, levande.
Håller dig på nära avstånd. Representerar allt jag inte vet någonting om. Representerar liv. 
Måste jag vara.
Vem är jag?
01.09.2014 kl. 13:40

Vetenskap om färger

Det här är ganska amazeballs. 
Den här frågan har hemsökt mig i evigheter.
12.08.2014 kl. 14:10

Vecka ett eller annars så

Fick känna de fiskelinelika trådarna för första gången idag. 
Är fortfarande rädd för expulsion; att den bara plötsligt ska glida ut, 
att jag i misstag ska spola ner 150 euro i wc-byttan. 
Men annars så.
Annars är jag ju också rädd för depression, ännu mera acne och att jag kommer blöda i mer än sex månader. 
Men annars så. 
Annars går det ju bättre än förväntat, eller, snarare bättre än fruktat. 

Förresten kanske det här är för privat att skriva om.
Å andra sidan finns det nog ingenting som är för privat att skriva om. 
Jag tror det här är mina vackra bilder på inredning och loppisfynd; att skriva om känslan av att ha sin cervix nerdragen av en kniptångsliknande sak. 
11.08.2014 kl. 18:20

Räkna aldrig tid i dagar

Brukade räkna ner. 
Pappas innebar en vecka till min.
Sju dagar. Fyra, tre, två...
Ett. Noll. Minus ett minus två minus tre. 
Nu bara kommer den. 
"Oj, fyller jag år snart?"
"Oj, fyllde jag år just?"
En liten del av mig vill gripa tag i sista dagar utan betydelse, som om jag skulle växa ikapp en mental ålder, som om min kropp plötsligt skulle bli äldre än mitt sinne bara på några dagar. 
Sitter i en stel stillhet, observerar helikopterliknande trollsländor, håller ansträngt fast i ögonblick som passerar. Dör istället för att leva. 
Dör hela tiden, varje dag. Ett steg närmare, två, tre, fyrafemsex. Glömmer bort att bara vara, bara leva i all min ledighet, alla sista dagar jag har innan jag fyller år, innan alla vardagar, innan alla sista dagar. 
11.08.2014 kl. 15:36

Snarare en resa

Möter en fem år äldre blick i en pigtittare,
förundras över hur naturligt det känns, 
att jag alltid varit fem år äldre i någons ögon,
att vara det i mina egna. 
När jag tänker på framtiden 
glömmer jag ofta bort att jag kommer bära en kropp även då. 
Jag kommer få rynkor, hängande bröst, vuxna kvinnohänder, glansiga ögon och stela muskler. Det har redan börjat. I alla fall tycker mitt fem år yngre spegeljag det. Jag är ung, väldigt ung, men ändå klättrar jag högre upp på åldersstegen konstant. Och det är okej. Min kropp kommer följa med mig. Jag kommer hänga med. Jag kommer ikapp min mentala ålder, är inte tonåring längre, är gammal i barns ögon, bara barnet i gamlas. 
Jag är relativ, och det kommer alltid vara en av de största faktorerna av min mänsklighet. Okej.
31.07.2014 kl. 12:25


En fnatt som tänker osammanhängande tankar och försöker uttrycka dem genom texter och teckningar

Det här är främst ett anteckningsblock framom något annat, med målet att använda så ocensurerade ord som möjligt



 

Follow