Postlådor

Ibland går jag ut och letar efter en postlåda som blivit borttagen. På två ställen. Till sist hittar jag den utanför hotellet, och matar den med ett brev. Kära gula postlåda. 
21.01.2016 kl. 14:11

"The Secret Reason We Eat Meat"

20.01.2016 kl. 14:58

Moleskine

Några skisser i min Moleskine från den senaste veckan. Dessa och fler på min instagram
18.01.2016 kl. 15:48

Det stora framtidsinlägget

Just nu sitter jag och planerar min framtid som deltidsanställd på Norli och deltidskonstnär (senare, så småningom, snart: Heltidskonstnär). Har en stark instinkt som övertygar mig om att hoppa av studierna efter kandidaten och göra de saker som jag vetat att jag kommer göra sedan jag var liten. Av någon anledning är jag som mest inspirerad när jag har ett eller flera prestationsmoln över mig som hotar mig med titeln urusel studerande. Jag känner mig som världens sämsta litteraturstudent som inte vet ett dyft om det jag "forskar" i, och som mest bara angstar över arbetet istället för att faktiskt arbeta. Jag kan inte avgöra om jag är väldigt lat, rädd eller undvikande eller om det är vid tillfällen som det här var det jag verkligen vill jobba för tvingar sig fram. Jag befinner mig på ett plan mellan liv och död; död som studerande, död som mitt "gamla" jag (usch vilken kliché, vem är nu det) och död till det jag vars största beslut någonsin var att flytta till Åbo. Och liv, liv till den som lyssnar på skrämmande saker som drömmar, liv till den som vågar, liv till den som gör (andra saker än kandidaten åtminstone) och liv till någonting nytt. 

Jag hör alla vuxna och alla föräldrar från hela världshistorien eka i mitt huvud med "var inte dum" och "du kommer aldrig kunna leva på någonting annat än ett 9-17-arbete på ett kommunbibliotek någonstans, så håll dig till den planen nu bara! Sen får du nu göra som du vill på den obefintliga och oinspirerande fritid du har!", och visst har de ett enormt inflytande och visst kanske de har rätt också. Jag känner mig ganska dum. En stor del av mig tror på det att jag mest bara är lat och rädd för större arbeten som en avhandling eller två. Men en ännu större del av mig måste tro på allt det andra. På att jag faktiskt kanske har en plats i ett annat sammanhang. Att det kanske inte är min stora dröm att få en examen och leva därefter. Visst planerar jag fortfarande att få en magisterexamen (även om jag inte vill det just nu), men jag vill göra så mycket mer.* Så mycket annat!

Sen är det ju jantelagen och allt det där hemskt tråkiga som är totalt värdelöst att ha. Ödmjukhet i all ära (jag älskar och respekterar alla som visar ödmjukhet, och hoppas jag är en av dem), men kom igen. Jag tror inte jag behöver säga mer än kom igen. Det kommer alltid finnas någon som är bättre än en på allting, men jag tror verkligen inte det spelar någon roll. Man kan inte jämföra Vincent van Gogh med Saskia Keultjes, men man kan älska dem båda. 

Röriga tankar i ett rörigt inlägg, och det kan bra hända att jag kommer glömma bort all den här passionen om några dagar eller månader. Men den kommer alltid finnas i mig, och jag hoppas att jag en dag nappar tag i känslan med alla mina händer och fötter! Kanske till och med idag. 


*Ingenting nedsättande till alla som drömmer om en examen och satsar hårt på det; snarare beundrar jag de som verkligen tagit sig genom allt arbete. Ni hör ju själva hur usel jag är på det. 

17.01.2016 kl. 22:22

Känslonystan

Sen bryter jag ihop igen och gråter medan jag ligger utsträckt och framåtböjd på samma gång på yogamattan. Som att alla känslor varit en av de där omöjliga knuthärvorna i ett garnnystan, och som nu fått möjligheten att stiga upp och lämna mig fri. Frigjord. 

Sen är jag förbannad, slänger ur mig onödiga kommentarer och är spydig och skyller på huvudvärk. Hatar mig själv för att jag sitter i soffan hela dagen och laddar upp inför att öppna det där Dokumentet på datorn. Samlar krafter, krafter som bara rinner av mig ju längre jag sitter, ju längre jag hatar. 


Kanske jag alltid kommer vara ett känslovrak innerst inne. Men jag tror jag är en storm nu för att jag äntligen sätter mig ner och andas, lyssnar till det som slår inne i mig. Jag har varit ett unket lakan det senaste halvåret, och man kan inte tvätta unkna lakan utan att vara lite hårdhänt. Det måste kännas. Så det är därför jag hatar, sörjer, bubblar, ler och grubblar på en och samma gång. Det måste ut. 

15.01.2016 kl. 14:37

Egenvärde

Dagar som den här, 
när jag som avhandlingsskribent är icke-existerande,
är det svårt att inte definiera sitt självvärde med studieprestationer.

12.01.2016 kl. 22:43

Vad jag tecknar istället för att skriva avhandling



Obs, ingen av dessa är självporträtt (speciellt inte den sista), även om jag också gjort en skiss av mitt ansikte idag. Den i mitten är min skomakare som jobbar varje vaken timme på sina skor (han är ganska fantastiskt duktig!), de andra är inspirerade av slumpmässiga bilder på tumblr. När jag märkte att kandidatavhandlingen omöjligen ville bli skriven idag blev jag desperat i min oförmåga att fokusera och bestämde mig för att teckna och skissa som en galning istället. Nu angstar jag såklart över deadlinen på söndag, men jag har i alla fall skapat något. Och i det långa loppet känns alla teckningar mycket viktigare än en avhandling. 

12.01.2016 kl. 21:36

jag vågar egentligen inte säga det här i rädsla av att jinxa det MEN NU SÄGER JAG DET ÄNDÅ/En ostrukturerad lista på att det mesta för en gångs skull är helt okej!

Just nu...
har jag det ganska bra. Faktiskt! Det känns som om jullovet nollställde mig på särskilda plan, vilket tillåter mig att börja om. Nya tag med skola och veganism (hittade en veganost på Prisma - hurra!). Och skrivande och tecknande, och skapande överlag. För första gången på länge känner jag mig ganska inspirerad att leva. Aknemedicinen FUNKAR och har inte tagit livet av mig ännu, jag är receptinspirerad och äter fantastisk mat, jag skissar, sover och myser med L och med Siri. Läser böcker och dricker te. Mediterar och yogar (still working on that). 

Och jag är livrädd att jag ska börja tänka för mycket och förstöra allting. Du vet, sådär som jag alltid gör. Men än så länge har jag inte ens behövt använda kategorin Katastroftankar. Kanske jag bara får acceptera att det mesta är ganska fint just nu! 

(Det är ungefär här någonting deprimerande brukar slå ut ett par tänder på mig)

Men nej! Just precis nu är det BRA!

10.01.2016 kl. 23:40

Bring it on, 2016


2016, 
Må du vara fylld av skisser, bra böcker, dåliga böcker, underbara böcker, hemska böcker,
färggranna grönsaker, mat i mängder, känslor, 
glädje sorg ilska lycka
KREATIVITET
spotify utan reklam 
och en miljon kramar
kyssar
beröringar 
och sånt som värmer ända in i djupet av allt.

05.01.2016 kl. 19:09

Simone

Vi sitter på det trendigaste caféet med de trendigaste människorna och diskuterar med viftande händer hur fantastisk och smärtsam kreativiteten är. Vi ifrågasätter oss själva, men tvivlar inte en sekund på den andras storslagenhet. 
Du kommer förändra världen
säger vi till varandra. 
Det är något stort i luften varje gång vi ses. Varje gång vi pratar. De frön som utgör våra idéer gror för varje ivrig tanke vi uttalar. När vi skiljs åt kramas vi två gånger, och vinkar medan vi går åt olika håll. Jag går till bilen och ler med hela kroppen, skuttar med mina förfrusna fötter och motstår frestelsen att vinka till alla jag möter.
Vi kommer förändra världen, du och jag. 

Har ingenting med Massachusetts att göra, men det här är den bästa feelgood-låten som finns. Märk väl alla gayreferenser i slutet. 

05.01.2016 kl. 16:08

Att göra istället för att tänka

Jag undrar om jag någonsin kommer sluta älta och grubbla över vem vad varför jag är och hur jag ska lyckas med någonting jag drömmer om. Varje gång jag kommer på mig själv att ha grubblat i några dagar bestämmer jag mig för att sluta, att skita i allt det där och bara göra det. Men så går det en vecka eller två så är jag tillbaka på samma ställe. Kanske några teckningar och texter rikare, men ingenting mer än så. 

Hur kan det vara så svårt att stänga alla onödiga flikar, leta upp ett inspirerande ansikte, djup bakgrundsmusik och bara teckna? Jag tror jag var bättre på det förr. Kanske jag tar mig själv på allt för stort allvar. Kanske jag inte tar mig själv på allvar alls. KANSKE JAG BARA ÖVERANALYSERAR ALLT och kanske jag bara ska göra det nu

28.12.2015 kl. 15:55

Veganresa

Det blev långt ifrån en vegansk julafton för mig, och min mage har ensam gått upp några tusen gram. Det var gott, men jag ser verkligen fram emot att helhjärtat sträva efter veganism igen. Hela december har varit full av små slarvfel, som att dela en skinkpizza med L och äta mjölkig risgrynsgröt. Jag svämmar inte över av ånger eller avsky; att bli vegan strax innan jul är kanske inte det enklaste. Det är inte ett misslyckande att äta en icke-vegansk grötportrion eller en smörgås med vanligt smör på. Det kommer troligtvis ta flera månader, om inte år, innan jag har lärt mig vilken typ av veganmat jag mår bäst av, och det är okej. Det är så det ska vara. Jag vägrar att stressa mig in i det och hata mig själv för att jag åt samma julmiddag som alla andra i år eller för att jag äter konfekt. Viktigast är att lyssna på kroppen och välbefinnandet; igår var det gott med skinka, men idag vill jag verkligen ha bönor och majs. 

Hoppas alla har en kärleksfull julhelg, och om någon har tips på enkel vegetarisk/vegansk helgmat, let me know!

25.12.2015 kl. 12:58

Lista över fina saker

  • Siri börjar spinna när jag pussar henne
  • Jag börjar lära mig att leva som (så långt som möjligt) vegan
  • Vegansk ost är mycket bättre än jag fruktat
  • Mamma och Lotta vill gå på loppis med mig när jag kommer hem till Vörå
  • Jag har fått ett faktiskt botemedel mot akne, och jag ser redan förbättring efter en vecka
  • Om jag har tur kan detta botemedel dessutom hjälpa min psoriasis
  • Två morgnar har nystanet till min sticksöm legat härjat och utspritt på golvet, vilket betyder att vi har en KATT, och allt med det är ganska så fint, även upprörda nystan
  • Siri gillar att ligga innanför mina haremsbyxor, när jag har dem på mig såklart
  • Siri är en tönt
  • Vi ser om hela Doctor Who (2005-) från början igen 
  • Det finns så många underbart inspirerande människor i min närhet
  • Spiralen skämmer mig inte varje dag längre
  • Även om jag spricker i kanterna ibland, börjar jag känna mig hel på heltid
  • Jag är okej

 

Tagen på bar gärning, och såklart fotograferar man innan man blir arg:

20.12.2015 kl. 15:33

Kvicksand

Jag har försummat skrivandet i flera dagar nu. Veckor nästan. Det har dykt upp många meningar eller ord som på ett eller annat vis berört mig. Jag har velat minnas dem, förvara dem eller bara bearbeta dem. Men de har dykt upp i stunder var skrivblocket inte varit tillgängligt. Igår hände det i bilen. Jag tänkte en mening som verkade stor och viktig; inte universellt, men för mig. Jag höll kvar tanken, tänkte den om och om igen för att komma ihåg den tills jag var hemma, men den, liksom alla andra tankar jag tänkt den senaste tiden, försvann lika fort som den kom. Här kommer det krångliga: Trots att den försvann från mitt medvetande finns den fortfarande i mig. Det är som om mitt medvetande är kvicksand, och när en tanke jag vill komma ihåg dyker upp kämpar den för sitt liv tills den drunknar och sjunker in i min benmärg. Där börjar den mögla. Om jag hinner skriva ner den innan den drunknar lyckas den överleva och andas fritt i all evighet, och jag blir lika ren som om jag nyss badat i den heligaste av sjöar.


Idag bär jag på ett flertal mögliga meningar. När de väl börjat mögla finns det ingen återvändo; de måste fullfölja förmultningen, och jag kan ingenting göra annat än att vänta. Jag hoppas att jag någon gång kommer lära mig värdesätta och respektera skrivandet, så det här inte behöver hända så ofta som det gör. Att jag snart lär mig att jag behöver ventilera orden för att andas. 

17.12.2015 kl. 13:05

Nudism

Jag tänker mycket på min språkliga nudism. Det ligger stora tankar bakom begreppet, men sist och slutligen är det inte så ofta jag verkligen lever upp till det. Visst, jag kan skriva om avföring, mens och preventivmedel, men skriver jag någonsin om hur det är att leva med någon som lider av ångest och depression? Hur jag desperat letar efter klippan i mig själv när den jag älskar mest brister i konturerna? Jag skriver aldrig om familjehemligheter, närståendes privata sorger, om barn som dött eller föräldrar som behandlats fel. Om viktiga kramar, lyckliga stunder med nära eller trasiga vänskaper.

Alla de här sakerna tillhör någon annans liv, berättelser som inte endast är mina att dela. Trots det är det här vad jag tänker på mest, vad jag lever genom och bearbetar hela tiden. Det här är vad min språkliga nudism föds av och eftersträvar, men den göms bakom vardagligheter, kroppsligheter och kvava tankar. Att jag kan skriva om att jag har skitit fyra gånger på en dag är ingen bragd när det jag egentligen tänker på är allt det andra. Avföringen blir en fasad bakom vilken jag ruvar på ensamma ord som inte får komma ut, av respekt till de involverade.

Mitt, och alla andras liv är ett nät av människor och relationer. Jag vill vara sann gentemot det och använda mina ord för att bearbeta det. Jag vill fortfarande skriva om mens och preventivmedel, men jag vill också ge plats för det som är viktigare. Jag vet bara inte hur. Jag kan inte blottlägga andras liv bara för att jag vill reflektera över mitt. Jag kan inte sätta ord på andras upplevelser utan att vara subjektiv eller rentav invadera deras rätt till hemligheter.

Tillsvidare är jag tvungen att hålla mig till dagböcker, men inte ens där klarar jag av att vara helt naken. Ska jag vara sann så måste jag vara det överallt. Jag behöver jobba på det.

08.12.2015 kl. 12:19


En fnatt som tänker osammanhängande tankar och försöker uttrycka dem genom texter och teckningar

Det här är främst ett anteckningsblock framom något annat, med målet att använda så ocensurerade ord som möjligt



 

Follow