Mitt språk

Jag har tappat min skrivförmåga och skriver nuförtiden som jag pratar; rörigt och osammanhängande med ett flertal sidospår. Men du säger att det inte går an, att man inte kan förlora sitt sätt att skriva och uttrycka sig bara sådär. Så jag lyssnar och fortsätter försöka. Även om jag inte får tag i det uttryck jag oftast brukar använda mig av när jag skriver är det kanske bara ett steg i en process, och om jag fortsätter skriva mig genom det här steget, kanske jag kommer ut på andra sidan med ett något mera utvecklat språk. 
Eller så har jag bara glömt bort hur man skriver bra och kommer aldrig någonsin kunna skriva igen. Det är ju också en möjlighet. 
05.02.2015 kl. 14:12

Att misslyckas framom perfektion

Lär mig mer om vad det innebär att vara en konstnär (vara istället för vilja vara), och inser hur viktigt det är att misslyckas. 

“The master has failed more times than the beginner has even tried”
– Stephen McCranie
Försöker överge strävan efter perfektion i och med att ingenting jag gör någonsin blir perfekt. Vem vore jag då, om jag endast ville visa perfekta sidor av mig själv? Därför misslyckas jag om och om igen. Och hoppas att det ändå finns någonting fint i mina misslyckanden. 


Invigning av Moleskine, 13x21 cm.

02.02.2015 kl. 14:26

Tills jag drömmer

Som vanligt gör ingen någonting. Suckar över livet, över att andas och över att bara vara och ändå inte hinna med livet och pulsen och matsmältningen och hur du blinkar tills dina ögonfransar faller av. En efter en. Tills det tar slut. This too shall pass viskar du, och jag tar åt mig varje ord, varje stavelse varje ljud luften frambringar genom din hals, mellan dina tänder. Du lyfter upp mig från marken på ett egendomligt sätt, men det funkar. Det fungerar, och sanden mellan mina tår rinner bort. Dina händer håller fast min kropp som lakan efter en natt full av mardrömmar, men this too shall pass; du övertygar mig om att du inte är en mardröm med våningar som försvinner under mina fötter, med gitarrsträngar som brister i mina ögon, gör mig blind. Dina ord biter mig i armen tills jag blöder tills jag skriker. Tills jag vaknar.
Griper tag i luft, thistooshallpass thistooshallpass.
Känner mig halv i min helhet. Tills jag andas
tills jag finns. 

27.01.2015 kl. 11:47

Gjorde jag seriöst en fjärtliknelse just

Lägger märke till hur högt du får mig att prata först när jag är ensam. Hur du öppnar mig som ett fönster, så den friska luften kan vädra mig. Hostar upp dammråttor och småsten. Rosslar fram hat, ilska och besvikelse, för att ge plats åt allt det andra, allt det som inte ger onda ögon och kvistar i mitt blodomlopp.
Alla funderingar om hur jag lever varför jag lever och vem jag lever genom är som luft i magen. Kommer alltid finnas där, men blir lättare att hantera och mera obemärkt om man lättar på trycket då och då. 

Men ibland kan det bli värre också. Ibland tar det aldrig slut. 

23.01.2015 kl. 15:22

Betraktelser

Sjunger utivårhaagedärväxablåbäär kom hjärtans fröjd för mig själv. Tänker på hur du går som en sjuksköterska från fyrtiotalet med röda läppar och lockigt hår, medan jag går som en feminist från sjuttiotalet och en nörd från 2004. Du ser ut som om du hör hemma i dina ben, i dina små fötter som för dig som en dans, inte en modern "jag-dansar-om-jag-slänger-armen-hit-och-benet-dit", utan en graciös och mjuk, på stilla vågor i en solnedgång i Frankrike. Klassisk. Jag snubblar över kullerstenarna, halkar på isen. Jag är från Vörå, med åkrar och lera mellan tårna. Småsten som naglar, grislukt i näsan. Och du går ifrån mig. Med dina korta, mjuka ben går du ifrån mig tills jag bara ser skuggan av din smidighet, nyanser av din kappa.
Känner grislukten på avstånd.
20.01.2015 kl. 14:44

introspektion

Min introversion expanderas till mina lemmar, till mina tänder och min tunga.
Har ingenting värt att tillägga i en upprörd samtidsdiskussion för att jag är säker på att ingenting går att fastslå, fastställa med tomma löften, tomma ord och uppblåsta skalor.
Försöker höja min röst för att berätta om mina observationer, men avbryts en gång två gånger tredje gången ger jag upp och förvandlar min iver till likgiltighet, till ilska över illusionen om att jag inte är intressant bara för att jag är tyst, bara för att jag avbryts av plats.
Äter upp mina meningar, tuggar långsamt, eftertänksamt. Sväljer hårt och stolt, och söker ögonkontakt resten av kvällen. Orden blir till fjärilar i min mage och jag sparar dem till någon annan.
Jag skriver inte poesi längre; jag är poesi.

Har i alla fall haft lite skaparglädje innan julen:
04.01.2015 kl. 21:14

publik

Torkar mina skinkhänder på min egen skinka,
tvättar av mig lock, hinnor och bilden av någonting jag inte tycker om.
Väljer bort ofrivilligheten.
Väljer mig själv. 
09.12.2014 kl. 22:55

Klarar sig själv

Fastnar i en tv-ruta 
så jag kokar allt för stark kaffe sover lite för länge, diskar med yoga och glömmer bort allt. Att det är begravning, att jag har en tid att passa, att jag har tenter och stela muskler. 
Men det är så skönt
så befriande (men samtidigt ångestfyllt). 
Äter mer sallad än vad jag gjort på ett halvår för att jag får fel på posten. För att jag väntar på ett samtal och för att jag verkligen måste gå nu.
(försöker komma ihåg)

09.12.2014 kl. 14:23

Känsla



av att ligga i sängen, stirra i taket och samtidigt vara i en föreläsningssal, samtidigt vara en man, samtidigt vara ett spöke, samtidigt allt och alla.
av att inte kunna resa hem och att sista hemresan innan året är slut inte är på julafton utan dagen innan tentamen.
av att vara tvungen att vara, att komma tillbaka och överanalysera allting.
av att vara blockerad, ha konstnärlig förstoppning och bara producera skit.  
Känsla av existens som brister i kanterna, halkar på isfläckar men värmer som eld. 
20.11.2014 kl. 19:15

dethärärintejag men det kan vara okej ändå

gratis vin erbjöd eskapism (vinterns favoritord) 
och för ett halvt dygn
blev gemenskap en tillflyktsort.
fuck it
allt som är skit band oss tillsammans som ett semikolon till någonting bättre. någonting som var värt att fortsätta, att avslöja, överdriva och överge.
för ett halvt dygn.
nästan.
griper tag i hårstrån för att klamra fast i mitt förstånd
tills vidare. 

12.11.2014 kl. 17:53

om stress

jag kan inte skriva nu för jag känner mig som ett moln i byxor (Majakovskij) blottad och grå och livlig och rädd och glad och bitter
ingenting ger mening samtidigt som allt ger mening och jag kan inte förstå hur någonting så litet kan smida planer i min kropp så länge så stort så enormt att jag inte orkar, vill eller kan
egentligen är det min hjärna som är boven inte hjärnan i sig men alla neuroner och transmittorer och impulser som rör sig där
hänsynslöst

fullkomligt utom kontroll.

egentligen vill jag inte alls läsa om tid, plats, rum 
behöver släppa taget, kunna se horisonten utan femton deadlines som står ivägen som brokiga äckliga förpestade tallar

låt mig vara
ensamensamensamensamensamensam med mig själv 
med dig med vän med någon annan än död.
09.11.2014 kl. 13:15

Att släppa taget (fast jag inte vill)

Jag sitter naken framför min dator nu, och hoppas att ingen ska se mig genom köksfönstret. Jag är en kreativ explosion låst i en skitdålig kursdagbok. Läser andras texter, andras fotografier och andras kreativa explosioner, medan jag känner mig som en ouppnådd orgasm på en livekonsert. Inte riktigt där.
Försöker förklara vad text är i ett litteraturvetenskapligt sammanhang som om det inte vore uppenbart. Samtidigt tänker jag på färgpaletter och orgasmer, hur de två kunde kombineras på ett omänskligt begripligt sätt. 
Vad är kreativitet för mig? Varför är manin dess främsta bränsle just idag, en mani som får mig att rastlöst gå på toaletten åtta gånger innan jag ens förstår vad jag behöver göra. En övertygelse slår mig i bakhuvudet, men mitt huvud vänds för långsamt, och övertygelsen är borta. Tittar på min färgpalett, på mina bröst och på tanken om en explosion. 
Jag måste sluta
Tar på mig en tröja för köksfönstrets skull. Stänger av musiken, planen och inspirationen. 
Jag måste sluta
och börja någon annanstans. 

02.11.2014 kl. 16:14

Salt kaffe

Jag tycker inte ens om kex längre. 
Kex deluxe, ex kex, monsterkex. 
Håller ändå paketet i handen,
kastar det ändå i korgen,
lägger det ändå på rullbandet,
betalar ändå för det.
Pratar inte ens om kex. 
Kex är en metafor för Fanny (Fnatty, Anni, Pruppamaja, Kex). 




(Ingen har någonsin kallat mig för kex,
och jag har mist min förmåga att skriva relevant.)

DU KAN GÅ DIN EGEN VÄÄÄÄÄÄÄG
02.11.2014 kl. 14:47

En mages försvarstal

Det är så skönt med dålig hållning ibland. Speciellt med magen. Att bara låta den hänga och slänga bäst den vill.

Men det får du inte. Speciellt inte om någon tar en bild av dig (speciellt inte då du gör det själv), då må du banne mig spänna allt vad du orkar, och gärna dra in det där hängande och slängande. Så länge det inte är uppenbart att din mage är väldigt obekväm just då, då är du bara löjlig. Du ser ju inte ut så i verkligheten, vem försöker du lura?
Antagligen dig själv. Så du kan titta tillbaka på bilderna om tre år och tänka ”oj så snygg jag var då”. Kanske det får dig att känna dig bra, men kanske det får dig att bli bitter över att din mage fortfarande är mjuk och gosig. Varför förtränger du din mjuka och gosiga mage? Den borde behandlas med respekt.
Tänk att den vill stötta dig när du sover på den, att den låter dig veta när du ätit för mycket eller för lite.
Tänk att den kan vara så skön att smeka och att den alltid säger ifrån när du måste lugna ner dig, sluta stressa, back off och bara ligga och se på serier en kväll.
Se din mage som den omsorgsfulla, ödmjuka och godhjärtade sak den är. Behöver den styrka? Ge den ett träningspass. Behöver dess tarmar tömmas? Gå och sätt dig på toaletten (och fjärta högt, fast du är på en allmän wc; magens nationalsång behöver höras). Behöver den en chokladbit eller karelsk pirog med äggsmör? För all del, ge den det!
Lyssna till din mage. Den vet oftast vad du behöver, den är bara din och den finns för att du ska må bra. Så ge den allt den förtjänar; slappna av och låt den valka sig och gosa allt vad den orkar, men ge den också styrka för att orka bära dig genom livet.
Jag vill tacka min mage för att den är den bästa mage jag någonsin kommer ha. Tack. 

01.11.2014 kl. 14:29

symptom på utmattning

Är en åtta timmar gammal binda

är ett bi efter sitt första (och sista) stick

är en bil mosad av ett träd

är en symaskinsnål vid bristningsgränsen, penetrerandes två lager jeanstyg

är ett hårband som tvingats runt den tjockaste hårroten fyra varv

är en förkyld hosthals under en tentamen

är en hamster i en tvättmaskin

är ett Spotifyreklam på finska

är ett par gamla bikinibyxor
som går sönder om du går upp ett chokladkilo till.
30.10.2014 kl. 19:28


En fnatt som tänker osammanhängande tankar och försöker uttrycka dem genom texter och teckningar

Det här är främst ett anteckningsblock framom något annat, med målet att använda så ocensurerade ord som möjligt



 

Follow