Våra öron hör ihop

Tänker att jag och Vincent kanske står så nära varandra för att vi båda förlorar delar av våra öron. Hans vänstra och mitt högra.
Vi kompletterar varann.
22.05.2015 kl. 13:00

SÅ FINT

Imorgon åker vi till ISLAND och hej, människor kan faktiskt vara snälla och lyfta upp solglasögon som ramlar ur fickan när jag cyklar alldeles för ivrigt genom Åbos underbara vår. Det kan faktiskt vara roligt att leva trots ansvar och hormoner och liv, och imorgon åker vi till Island! Speciellt när man har människor att skratta med, att bli hes med för att man pratat för mycket och att krama - då är det verkligen extra fint. OCH DESSUTOM NÄR VI ÅKER TILL ISLAND IMORGON! är livet bra.
09.05.2015 kl. 19:40

studier(esa)

Om mindre än en vecka reser vi till Reyjkavik. 
Jag har redan i över en månad föreställt mig hur vi ska bo, hurudana badrum det kommer finnas, om mina pengar kommer räcka fram till då eller om jag plötsligt bara kommer ha en tjugolapp att leva på i ett nytt, dyrt land. 
Jag tror det kommer bli fantastiskt.
Men jag tror inte det kommer bli fantastiskt innan vi faktiskt är där och jag får veta hurudana rum, badrum och pengar jag kommer ha.
Kontrollbehov.
So much for living in the now. 

Igår såg vi en isländsk film på tv om en fiskebåt som sjönk och en ensam man som simmade i sex timmar i iskallt hav ända till land. 
Han var egentligen en säl. 
True story. 
Verkligen,
den var verklighetsbaserad.
04.05.2015 kl. 11:44

"The secret of life is to 'die before you die' - and find that there is no death."

Lyckligtvis bearbetar jag den ångestfyllda stressen genom att nästan desperat återvända till lugn och ro. Jag köpte Eckhart Tolles The Power of Now för många år sedan, men det är först nu jag klarar av att ta in den. Och för mig är det den bästa vägen till överlevnad; att acceptera det som är, det vill säga DÖDSÅNGESTEN OCH PRESSEN av studierna, och sluta identifiera mig själv med tankarna och känslorna. Jag finns någonstans där under som betraktaren, och jag trivs så väldigt väl där. Tar livet av egot och är mer vid liv än någonsin tidigare. 
01.05.2015 kl. 19:03

Meditationen och jag

Meditationen och jag har haft ett on-off förhållande i snart fyra år.
Den senaste tiden har vi dock stått varandra väldigt nära, 
och älskat varandra på nära håll när det har varit som tyngst
och lättast 
och någonstans mittemellan. 
Vi kommer säkert gå genom många krokiga vägar och ta några pauser från varandra med tiden; som vilket förhållande som helst är det ingen promenad i vårvädret varje gång vi sätter oss ner för att spendera tid med varandra. Men vid slutet av dagen är vi båda där. Alltid. Vare sig vi vill det eller inte är vi helt enkelt tvungna att ta varandra i handen och bara vara tillsammans. 
Och det är det viktigaste beslutet vi båda fattar,
varje dag,
resten av livet. 
Kom ihåg det. 
Tack. 
30.04.2015 kl. 11:23

en dag

Behöver göra ALLT

Men behöver också ligga i fosterställning och gråta
24.04.2015 kl. 18:03

Orättvisa Samhälle

Jag vill gärna hålla en tyst minut för Munnen och Tänderna, som för några år sedan förnekades deras rätt att vara sig själva då de tillsammans med dess närmaste vänner från Hakan till Hjässan, skulle fotograferas till ett av de viktigaste porträtten i människan Fannys historia. Munnen, som brinner för att aldrig stå ivägen för Tänderna, och som alltid har kämpat för deras rätt att synas och leva i samspel med Läpparna och resten av ansiktet, var tvungen att kuva för människan Fotografens strikta regler om att Tänderna inte får synas. Ack, vilken otäck orättvisa! Hur kan en sådan diskriminering fortfarande existera?

Detta viktiga porträtt var såklart menat till Fannys körkort; ett oersättligt dokument som behövs för att människan ska kunna färdas i en metallisk form på hjul. Vad som skulle ha kunnat bliva på detta vis:


...blev istället ungefär såhär:


Är det verkligen sant att vi lever i ett sådant samhälle, var Tand-individer inte har samma rättigheter som Munnar? Som vilka Ögon som helst kan se, är ju bilden var alla som vill vara med är med mycket, mycket vackrare än den som tvingas anpassa sig till någon typ av norm. Låt oss ta ställning! Låt våra Munnar och Tänder och Näsborrar och allt som vill synas få synas! Bred ut er och ta de rättigheter som är era! Mouths, Teeth and Humans, unite!






Innehållet i detta inlägg kan vara överdrivet eller symbolisera något annat än det som sägs. 
16.04.2015 kl. 15:42

Skribentjaget

Min självbild som skribent är sist och slutligen som ett åskmoln med sprickor i alla kanter, och jag har gjort en vana av att plocka sönder alla ord och tankar jag bär på. Dessutom verkar det som om jag inte har den blekaste aning om vad "bra" litteratur innebär när det kommer till mina egna texter - som om jag aldrig hade läst en bra eller en dålig bok i hela mitt liv. Men jag tänkte att jag skulle sluta med det nu. Skita i hur totalt skit det kan bli, och bara skriva. 

Jag om fem år om jag inte kastar iväg rädslan genom fönstret:

"Hon tittar på de blåa bokstäverna och den tomma ytan runtomkring. Plötsligt anar hon en stumhet under tånaglarna, som sakta vandrar från fötterna, genom låren och lungorna, upp till hennes bröst. Hon känner sig nästan förstoppad i fingrarna, känner tomheten från pappret speglas i hela hennes kropp. Den obehagliga känslan skrämmer henne, så hon kastar kuvertet och pennan över soffbordet och sitter stelt och stirrar framför sig. Har det verkligen gått så långt nu? Har jag verkligen blivit rädd för tomma skrivytor? Herregud, jag är dödsdömd!"



P.S. 
Försöker lägga det föregående inlägget bakom mig, låta det vara där och acceptera att så många människor faktiskt tyckte det var bra, utan att känna pressen att låtsas rikta kommande blogginlägg till er, fantastiska människor, och istället bara fortsätta mumla för mig själv. Hur som helst, miljoner med tack för att ni tog er tiden att läsa och tycka. Det var verkligen fint!

P.P.S.
Överväger att äta flingor till lunch. Flingor. Till lunch. När jag bara kunde cykla iväg till skolan och få en näringsrik, smakrik lunch för 2,60. Bör tänka vidare på det här. 

P.P.P.S. 
Jag äter flingor till lunch.

P.P.P.P.S.
DET HÄR HÄNDE

Jag tar det här som ett tecken på att mina succédagar är över.

31.03.2015 kl. 13:08

En kropp som duger, men inte till att visas

Ibland känns det som om jag inte får lov att bära min kropp, inte visa den eller vara stolt över den. I alla fall inte om den inte är en före-bild till någonting bättre. Någonting starkare, fastare, finare. Någonting jag jobbat hårt för att upprätthålla. Yogat varje dag, för att kunna visa dess sexighet och styrka när jag står på huvudet, utan att magen står ut och hänger mot golvet.

Men nu står jag på före-sidan. Utan ambitionen att jobba mig själv till den ”perfekta” kroppen. Borde jag ha dåligt samvete för det? Borde jag skämmas för att mina armar har fett runt mina muskler? Det är ju inte som att jag är överviktig, eller en soffpotatis ens (okej, kanske lite, men inte ohälsosamt). Jag rör ju på mig, jag mår ju bra. Men min kropp fyller inte de kriterier som krävs för att jag ska ha tillåtelse att visa den utan orsak. Den är inte muskulös eller fast på rätt ställen. Den är bara en kropp. Och jag vill tycka om den. Det är inte min hobby att bli den starkaste, snabbaste, snyggaste, och det är okej, liksom det är okej att det är någon annans hobby. Det är min hobby att försöka fånga det fina i det som är just nu; i valkarna, vecken, finnarna och håren.

Jag har egentligen aldrig sett på kroppar som någonting sexuellt. För mig är de vackra på ett helt annat sätt; så länge jag kan minnas har jag försökt fånga det mest naturliga i kvinnokroppen med penna och papper. Därför vill jag visa min kropp. Inte för uppmärksamhet eller för att jag tycker min kropp är bättre än din; tvärtom ser jag en skönhet i alla kroppar. Jag skulle önska det vore acceptabelt att gå runt och fråga främlingar om jag får lov att teckna deras nakna kroppar.

Jag vill att det ska vara okej att bära sin kropp på ett icke-sexuellt sätt. Jag vill att fler ska se det estetiska med kroppar – både kvinnors och mäns. Jag är inte ett objekt för dig att använda. Jag är inte min kropp, men den är min, och den är fin bara för det. Det här är mitt val, att använda min kropp som konstverk. Att visa den i dess mest sårbara form, med valkar och dålig hållning. Kanske kommer min lilla inre revolt stanna efter det här, kanske jag blir tvungen att ta bort dessa halvsuddiga iPod-bilder av olika orsaker. Men det här är kroppen min. Och jag älskar att den är så vanlig, att den är en kvinnokropp, precis som vilken annan kvinnas kropp.

Dessutom är det här ett litet stöd till #freethenipple-kampanjen. Om än ett blygsamt sådant. Helst skulle jag vilja visa allt, men jag är fortfarande rädd för det. Rädd för att det faktiskt inte är okej, även om det vore i ett konstnärligt syfte. Men kanske det här ändå är ett litet steg i rätt riktning. 

29.03.2015 kl. 16:46

Liivi

"Life is like arriving late for a movie, having to figure out what was going on without bothering everybody with a lot of questions, and then being unexpectedly called away before you find out how it ends."
- Joseph Campbell
24.03.2015 kl. 17:55

Min litteratur

Tänker på min kärlek till litteratur,
och istället för att dränka den med objektivitet låter jag den frodas och öppna dörrar till nya tankar och känslor och upplevelser. 
Apatin sköljer jag bort tillsammans med försiktigheten,
och jag kastar mig själv nästan våldsamt i armarna till böcker. 
Visar långfingret åt skuggan som försökte få mig att låta bli att vara jag tillsammans med berättelser och ropar högt FARVÄL till alla som inte bryr sig.
23.03.2015 kl. 20:20

Intuition

Läste idag att magkänsla är allt som behövs för att vara lycklig. 
Blev illamående av kvarg när jag tänkte på framtiden. 
Vad betyder det?
08.03.2015 kl. 18:42

GÖRAMINGREJ

Kommer på mig själv att ibland försöka pressa mig in i ett runt hål, när jag egentligen är en triangel. 
Det slutar oftast med att jag hänger med huvudet ner i hålet, med bara två ändor av mina hörn som hindrar min kropp från att falla helt, och att jag inte vet vad jag ska göra med livet. 

Här är en lista på följder av denna process:
1. Ifrågasättande av vem jag är
2. Ifrågasättande av vad jag är
3. Ifrågasättande av varför jag är

#melodramatisk
06.03.2015 kl. 17:32

Utdrag ur undersökning, tema ungdomsspråk

a: Snyggis [Namn]!! <3
C: Ska du sej [Namn]!!! <3
b: snygg.com
C: tack snyggare.com
c: Va fin due :-o <3 :-)
C: Due fin! :)) <3
d: fiiin :-3 <3
C: Duja c: <3
e: Snygggiis! <3
C: Due [namn]!! <3


Det här gör jag med livet just nu. 
26.02.2015 kl. 19:40

En viktig början

Kommer på en titel och blickar ut över berg av torra fiskfjäll och lakan. Kanske det här är en brytning i mitt vakuum av ingenting, kanske det är en process, kanske det bara är ett tillfälligt steg på en väg jag börjar inse att jag klarar av att välja. Jag kan välja det här, inte för att jag kan, men för att det inte finns några andra alternativ. Om det är det samma som att måste klarar jag inte av att avgöra, men hur som helst måste jag. Och jag har börjat. Jag har i alla fall börjat, och i pausen mellan motivationsbrist och passion ser jag allt falla på rätt plats, även om det är upp till mig att sätta det dit. Trampar på ett krossat glas i festskor, och skrattar åt blodet som penetrerar min skosula. 
Hej, här är jag, och jag har börjat. 
17.02.2015 kl. 13:06


En fnatt som tänker osammanhängande tankar och försöker uttrycka dem genom texter och teckningar

Det här är främst ett anteckningsblock framom något annat, med målet att använda så ocensurerade ord som möjligt



 

Follow