Ett annat håll

Jag anländer med myrsteg. Även om det stormade så träden nästan frivilligt böjde sig med vinden igår är jag definitivt inte där ännu. Stormstegen tog mig istället till låsta dörrar som jag inte ens vågar knacka på. Som tröstpris fick jag låna dina orangea strumpor som jag sa att jag var avundsjuk på. Som tröstpris fick jag en dag med solljus och cykelturer och som tröstpris fick jag beslutet att försöka ta hand om mig själv. Men det är svårt. Det är svårt när tempot var för högt att jag helt enkelt måste stiga av, stanna upp och andas, bara för att upptäcka att tåget fortsatte en hel vecka utan mig. Hur ska jag hinna ikapp då? Hur ska jag komma mig till Livet med ett tåg som bara går en tvångstanke i taget, istället för en summa i taget? "Jag tycker jag är ganska fin idag" säger jag högt för att få bekräftelse samtidigt som jag försöker omfamna fläckarna i mitt ansikte, min svällda mage och mina växande lår. "Du är finast" svarar du, för att du vet var jag är. 
03.10.2015 kl. 15:00

Att komma Dit

Jag tror jag återigen börjar förstå att inte lägga gränser för mig själv, att inte bli förlamad direkt jag tänker tanken på att skriva eller teckna något. I september har jag virkat och stickat som en galning, och jag tror det har hjälpt mig med självdistansen. Nu när tanken på att skriva dyker upp skriver jag faktiskt istället för att bli sittandes i soffan med ett isblock mellan mina revben. Och det är väldigt befriande. Jag är inte riktigt där ännu; jag har fortfarande inte vågat öppna ett word-dokument. Men det gör ingenting. Jag anländer med stormsteg. 
01.10.2015 kl. 12:46

Skribentambivalens

Det är inte bara mjölken som orsakar ambivalens i mig just nu. Även skrivandet känns problematiskt. Lusten att skriva finns definitivt, men den kvävs av att jag inte vet vilket forum jag ska vända mig till. Bloggen känns inte rätt, ett word-dokument känns inte rätt, och inte heller min dagbok känns rätt. 

Den senaste tiden har jag tvingat mig själv att skriva blogginlägg, bara för att jag måste skriva någonstans. Det är inte själva bloggformatet det är fel på, det är min känsla för orden som är lite snedvriden. Jag vill inte publicera någonting som inte är genomtänkt, eller som inte har någonting mer eller mindre estetiskt i sig. Just nu klarar jag inte av att skriva någondera. Om det handlar om inspirationsbrist, överanalyserande eller att jag helt enkelt inte borde satsa på skrivandet överhuvudtaget har jag inte kommit fram till ännu. 

Jag vill skriva för mig själv, och för eventuella läsare som genom att läsa det jag skriver blir påverkade på något vis; beröra, arga, glada eller inspirerade. Men det enda jag klarar av att skriva för tillfället tror jag inte påverkar någon. Att jag grubblar över mjölk och katter är knappast något som intresserar någon annan än mig själv just nu, men det är väl där man måste starta? Det är väl där jag måste börja; med mig själv, med det som är viktigt för mig. Men är mjölk och katter faktiskt så viktigt för mig, att jag måste skriva om det? Att jag måste publicera det i min blogg för att det ska ligga där och svettas i all evighet, om jag inte bestämmer mig för att radera det? 

Det är det här som får mig att stanna upp när jag tänker på att skriva. Det är det här som får mig att låta bli att öppna ett tomt word-dokument och bara låta orden flöda. Det finns inget flöde just nu (vilket är ett motstridigt påstående med tanke på längden på mina senaste blogginlägg), och jag tvingar mig själv att skriva om ointressanta saker. Om grubbel. Vem bryr sig? Bryr jag mig? Sist och slutligen blir det en existentiell fråga: Vad är Meningen med det här? Jag måste väl bara fortsätta tvinga mig själv. Så länge jag inte skriver något berör jag inte många i alla fall. 


(Matilda, jag tror jag gick över gränsen för lagom nu.)
21.09.2015 kl. 13:48

Mjölkfri ångest

Av olika orsaker har jag bestämt mig för att skära ner på mjölkprodukter; främst för att se om det kan hjälpa min hud att tillfriskna från akne. Just nu sitter jag med en kaffekopp med mandelmjölk i, och saknar den röda komjölken. Även om jag aldrig varit ett stort fan av mjölk i sig, inser jag att mjölken sist och slutligen är en otroligt stor del av min vardagskost. 

Jag älskar att experimentera med maten; jag älskar både kött, vege- och vegankost. Allting som är välgjort och hälsosamt (eller inte) njuter jag av att stoppa i min mun för att låta ingredienserna ha en storslagen fest i min mage. Jag kan gå i evigheter i matbutiken och läsa på paket och planera maträtter. Å ena sidan är jag väldigt ivrig att pröva den här nästan mjölkfria livsstilen,* men å andra sidan får jag dåligt samvete över att jag ens försöker. Det sistnämnda förstår jag mig inte riktigt på, men jag kan bara anta att det har att göra med att mjölk på många sätt har varit en så stor del av min vardagskost under hela mitt liv; något jag lärt mig att ska finnas med under nästan varje måltid. Det känns som om jag sviker någon när jag köper sojabaserad matlagningsgrädde istället för Pirkkas. Som om någon står bakom min axel och suckar besviket.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den här ambivalensen. Jag tror att det att skära ner på mjölkprodukter kan hjälpa mig och mitt största organ, men får jag? Är det faktiskt lov att jag ska börja med något sånt? Det är dyrare och inte nödvändigtvis hälsosammare, men tänk om det faktiskt kan hjälpa?

En stor orsak till varför jag vill göra det här är att jag har blivit erbjuden en väldigt läskig medicin mot akne, och jag vill under inga omständigheter ta emot den innan jag har prövat allt annat. Vad som stoppas in i munnen påverkar så otroligt mycket, och jag väljer hellre bort en mildare smak i kaffet än att äta något som kan få min lever att spåra ur. Men klarar jag det faktiskt? Vågar jag? Kan jag?

Vad som kanske också orsakar min mjölkångest är att jag ännu inte vet om jag kan göra det här till hundra procent.(*) Det är fortfarande mest ett frö, som kanske eller kanske inte växer sig till en plan. Trots att jag redan har börjat med mandelmjölk i kaffe och sojamjölk i omeletter, så är jag väl inte där ännu. Jag vet för lite om det här; krävs det att jag är väldigt strikt, att jag inte får i mig en smula mjölkprodukt någonsin, eller är det okej att jag fuskar? Jag är ju sist och slutligen inte allergisk. 

Kanske jag bara måste börja någonstans. Kanske det är okej att jag ännu äter ost. Kanske jag ger upp om en vecka, kanske jag fortsätter och utvecklar det ännu mer om två månader. Det känns farligt att röra vid kosten på det här viset, det känns fel att ta bort en beståndsdel jag använt mig mycket av. Men kanske. 





*Nästan, eftersom jag ännu inte tycker det är nödvändigt att byta bort smör och ost. Är alldeles för kär i ost. Åh, men jag borde. Men jag vill inte. Men ost! ÅH! 

P.S. Råd tas gärna emot. 
20.09.2015 kl. 17:48

Att ifrågasätta (acceptera) det som är en stor del av en själv

Jag måste väl bara inse:
Jag är en navelskådare. 
Jag analyserar och plockar mig själv i bitar,
som ett halvfärdigt pussel jag ständigt börjar om på. 
Och jag måste reflektera över det. 
Jag måste få ut det, 
för att det ska hitta nya vägar i mig själv,
för att jag ska bli en bättre människa. 
Jag är en navelskådare,
och det är på tiden att jag erkänner det, 
och omfamnar det. 
10.09.2015 kl. 15:45

Kampen om att uttrycka sig

Att jag alltid från och till ska försvinna i en bubbla av vardag; sova, äta, studera, koka, städa, läsa, sova och så vidare. Det är någonting i de rutinerna som är väldigt tröstande när det faktiskt flyter och allting blir gjort, men samtidigt finns även den där vemodigheten och tron att ingenting betyder någonting speciellt; allt bara är. 

Jag har alltid varit en sån som helst uttrycker mig genom andra sätt än muntligen, vilket innebär att jag har ett brinnande intresse för text och bild. Men när den här vardagsbubblan träder fram är det som om den kväver tron på att mina sätt att uttrycka mig är viktiga eller ens nödvändiga. 

Så länge jag kan minnas har jag funnit mig själv i det här inre kriget då och då. Väl inne i det behöver det inte alltid innebära lidande; jag kan leva hur bra som helst och vara lugn och lycklig utan mina uttrycksmedel. Men när jag faktiskt börjar skriva igen och tar fram mina pennor och tecknar de där ansiktena igen märker jag vilken lättnad som infinner sig i mitt bröst och i mina skuldror. Insikten infinner sig åter: Det är det här jag ska göra - det här är vem jag är. 

Jantelagen är en kompanjon som går hand i hand med grubblandet: Varför skulle jag skriva det här? Är det ens någon som bryr sig? Jag bryr ju mig inte ens! Det här kommer inte att påverka någon överhuvudtaget. 

Till sist orkar jag inte längre med det där. Till sist spottar jag på de tankarna, och låter orden och blyertspennorna visa vägen. Visst återvänder vardagsbubblan onödigt ofta, men sålänge jag får ett litet andhål, om än bara ibland, så klarar jag mig. Det är väl bara upp till mig vad som händer. Det är väl bara jag som kan påverka det här, och jag vet att jag kan. Det är bara så svårt att tro. 
10.09.2015 kl. 15:40

Hypokondri

Har tänkt så mycket på döden i det sista
att vi nästan blivit ett, han och jag. 

Meditationsförlopp:
Jag tror jag är sjuk
Jag är sjuk 
Jag är sjuk
Jag är sjuk

 

Jag är okej


Jag är frisk


Jag är. 

01.09.2015 kl. 20:36

Studier

Idag ställde jag mig öga mot öga mot ångesten i form av min studieplan och dödade den i samma stund som jag planerade in svensk litteratur och poesien og lingvistikken till nästa vecka. Fast ärligt talat är den nog inte riktigt död ännu. Den ligger där och kliar mig under hakan på kvällarna och försöker övertala mig om att jag inte har någon koll alls. Lite sanning ligger det i det den försöker säga. Men kanske det går ändå. Jag har ju inget annat val än att kasta mig i vattnet och sprattla med armar och ben och försöka ta mig till nästa station - bara jag visste var den låg. 
Samtidigt som det är ångestfyllt att inte ha någon kontroll över mina studier (vilket jag nog egentligen har, men upplevelsen är en annan), ser jag fram emot studentlunchen och klassrummen och att lära mig nya saker. Även om jag inte har hunnit sakna det så mycket (jag har lånat minst fem kattfaktaböcker från bibban i sommar, så jag har lärt mig en hel del trots arbetslivet och ledigheten), ska det bli ganska fint att vara tillbaka. Att studera på universitetet är ju ändå, hittills, den roligaste undervisningen jag hunnit uppleva. 
24.08.2015 kl. 13:06

Liv

Kanske jag äntligen känner mig lite levande igen, när årstiderna faktiskt börjar hinna ikapp gåshudsvindarna. Stannade vid fönstret ikväll och njöt av kvällssolen och framtiden som den höstliga brisen har i sitt förvar. Dessutom vet jag. Nu händer det. 
31.07.2015 kl. 21:00

Längtan

Jag klarar inte av att sova för att jag längtar så mycket. Längtan drar i mig som ett vakuum i bröstet, försöker slita mig med till framtiden och medan jag försöker lugna ner min kropp i nuet - sängen och sömnen - rasar mina tankar kring LARS och KATT som båda händer nästa vecka. Jag vet inte hur jag ska klara av att hålla min själ kvar i bibliotekariekroppen de här sex dagarna jag har kvar för det händer så mycket som jag väntat på så länge. Antingen kommer jag sluta mig som en mussla för att jag inte klarar av att hantera de enorma känslorna som trasslar ihop långa, randiga kattleksaker i mina lungor eller så kommer jag explodera och spy ut färggrant garn genom alla porer på min kropp. Vi får se. 
30.07.2015 kl. 19:56

Känslor

Nytt kapitel my ass. Det visade sig vara en cliffhanger, och jag lämnas ensam vid klippkanten och klarar inte av att avgöra om jag stängde in känslan till ett senare utbrott eller om jag faktiskt hann bearbeta den. 

Känner någon där inne som har ett behov av att förklara att livet inte är så hemsk (det är inte det), att det bara är känslorna som kollapsar alla på en gång ibland och rusar desperat fram och tillbaka och huller om buller. Bara för att jag svär och hatar i mina anteckningar betyder inte det att jag inte mår bra annars. Det måste vara okej att frigöra äckligt påträngande känslor i bokstäver utan att det ska tolkas som att jag alltid har det jävligt. Jag har det okej. Jag saknar och gråter och skrattar och älskar och tackar och kisar och vilar och sörjer. Jag har det okej. 
20.07.2015 kl. 20:02

Framsteg

För tre och ett halvt år sedan satt jag och kopierade allt Lars skrev och klistrade in det i google translate.
Nu sitter jag och översätter norska polisintervjuer till psykologer på svenska. 
Liivi, he lever.
04.07.2015 kl. 20:17

Alltid varför

Men varför kommer alltid finnas på min tungspets.
Och det är så det måste vara.
Det är så jag måste vara.
Sålänge varför inte invaderar mitt kreativa tänkande är det bara bra. 
Bara en fråga med utveckling som svar. 
 
03.06.2015 kl. 21:16

Aldrig mera varför

Nu slutar jag fråga varför av inspirationen. 
Varför är synonymt med död
Död på motivation och skaparglädje.
Död på konstnärsskap och författardrömmar. 
Aldrig mera varför. 

Ersättningsförslag:
Varför inte?

 
02.06.2015 kl. 19:22

Jag tror jag är vuxen nu. Snart i alla fall

Det slår mig att jag är ganska vuxen nu. Ser inte mig själv som ett oskyldigt litet barn längre. Klarar av att skriva (och PRATA) om sex, kroppar och mens, var som helst när som helst (try me).
Dessutom:

  • Hostmedicin är gott - du ljög aldrig, mamma 
  • E bleiv kallt direkt solen gick i moln! 
  • Tiden går så himla snabbt; igår känns som igår
  • Rödvin och kaffe, kaffe och rödvin (i måttliga mängder)

Men också:

  • Stress
  • Krämppona
  • Ansvar
  • Fy
24.05.2015 kl. 22:17


En fnatt som tänker osammanhängande tankar och försöker uttrycka dem genom texter och teckningar

Det här är främst ett anteckningsblock framom något annat, med målet att använda så ocensurerade ord som möjligt



 

Follow