Mina föräldrars kattbarnbarn

Det verkar som att vi är generationen som skaffar katt istället för barn.
Än så länge i alla fall. 
En sån generation har jag sett fram emot länge. 
05.01.2016 kl. 19:52

Att göra istället för att tänka

Jag undrar om jag någonsin kommer sluta älta och grubbla över vem vad varför jag är och hur jag ska lyckas med någonting jag drömmer om. Varje gång jag kommer på mig själv att ha grubblat i några dagar bestämmer jag mig för att sluta, att skita i allt det där och bara göra det. Men så går det en vecka eller två så är jag tillbaka på samma ställe. Kanske några teckningar och texter rikare, men ingenting mer än så. 

Hur kan det vara så svårt att stänga alla onödiga flikar, leta upp ett inspirerande ansikte, djup bakgrundsmusik och bara teckna? Jag tror jag var bättre på det förr. Kanske jag tar mig själv på allt för stort allvar. Kanske jag inte tar mig själv på allvar alls. KANSKE JAG BARA ÖVERANALYSERAR ALLT och kanske jag bara ska göra det nu

28.12.2015 kl. 15:55

Veganresa

Det blev långt ifrån en vegansk julafton för mig, och min mage har ensam gått upp några tusen gram. Det var gott, men jag ser verkligen fram emot att helhjärtat sträva efter veganism igen. Hela december har varit full av små slarvfel, som att dela en skinkpizza med L och äta mjölkig risgrynsgröt. Jag svämmar inte över av ånger eller avsky; att bli vegan strax innan jul är kanske inte det enklaste. Det är inte ett misslyckande att äta en icke-vegansk grötportrion eller en smörgås med vanligt smör på. Det kommer troligtvis ta flera månader, om inte år, innan jag har lärt mig vilken typ av veganmat jag mår bäst av, och det är okej. Det är så det ska vara. Jag vägrar att stressa mig in i det och hata mig själv för att jag åt samma julmiddag som alla andra i år eller för att jag äter konfekt. Viktigast är att lyssna på kroppen och välbefinnandet; igår var det gott med skinka, men idag vill jag verkligen ha bönor och majs. 

Hoppas alla har en kärleksfull julhelg, och om någon har tips på enkel vegetarisk/vegansk helgmat, let me know!

25.12.2015 kl. 12:58

Kvicksand

Jag har försummat skrivandet i flera dagar nu. Veckor nästan. Det har dykt upp många meningar eller ord som på ett eller annat vis berört mig. Jag har velat minnas dem, förvara dem eller bara bearbeta dem. Men de har dykt upp i stunder var skrivblocket inte varit tillgängligt. Igår hände det i bilen. Jag tänkte en mening som verkade stor och viktig; inte universellt, men för mig. Jag höll kvar tanken, tänkte den om och om igen för att komma ihåg den tills jag var hemma, men den, liksom alla andra tankar jag tänkt den senaste tiden, försvann lika fort som den kom. Här kommer det krångliga: Trots att den försvann från mitt medvetande finns den fortfarande i mig. Det är som om mitt medvetande är kvicksand, och när en tanke jag vill komma ihåg dyker upp kämpar den för sitt liv tills den drunknar och sjunker in i min benmärg. Där börjar den mögla. Om jag hinner skriva ner den innan den drunknar lyckas den överleva och andas fritt i all evighet, och jag blir lika ren som om jag nyss badat i den heligaste av sjöar.


Idag bär jag på ett flertal mögliga meningar. När de väl börjat mögla finns det ingen återvändo; de måste fullfölja förmultningen, och jag kan ingenting göra annat än att vänta. Jag hoppas att jag någon gång kommer lära mig värdesätta och respektera skrivandet, så det här inte behöver hända så ofta som det gör. Att jag snart lär mig att jag behöver ventilera orden för att andas. 

17.12.2015 kl. 13:05

Nudism

Jag tänker mycket på min språkliga nudism. Det ligger stora tankar bakom begreppet, men sist och slutligen är det inte så ofta jag verkligen lever upp till det. Visst, jag kan skriva om avföring, mens och preventivmedel, men skriver jag någonsin om hur det är att leva med någon som lider av ångest och depression? Hur jag desperat letar efter klippan i mig själv när den jag älskar mest brister i konturerna? Jag skriver aldrig om familjehemligheter, närståendes privata sorger, om barn som dött eller föräldrar som behandlats fel. Om viktiga kramar, lyckliga stunder med nära eller trasiga vänskaper.

Alla de här sakerna tillhör någon annans liv, berättelser som inte endast är mina att dela. Trots det är det här vad jag tänker på mest, vad jag lever genom och bearbetar hela tiden. Det här är vad min språkliga nudism föds av och eftersträvar, men den göms bakom vardagligheter, kroppsligheter och kvava tankar. Att jag kan skriva om att jag har skitit fyra gånger på en dag är ingen bragd när det jag egentligen tänker på är allt det andra. Avföringen blir en fasad bakom vilken jag ruvar på ensamma ord som inte får komma ut, av respekt till de involverade.

Mitt, och alla andras liv är ett nät av människor och relationer. Jag vill vara sann gentemot det och använda mina ord för att bearbeta det. Jag vill fortfarande skriva om mens och preventivmedel, men jag vill också ge plats för det som är viktigare. Jag vet bara inte hur. Jag kan inte blottlägga andras liv bara för att jag vill reflektera över mitt. Jag kan inte sätta ord på andras upplevelser utan att vara subjektiv eller rentav invadera deras rätt till hemligheter.

Tillsvidare är jag tvungen att hålla mig till dagböcker, men inte ens där klarar jag av att vara helt naken. Ska jag vara sann så måste jag vara det överallt. Jag behöver jobba på det.

08.12.2015 kl. 12:19

Låt kycklingen regera

Att jag aldrig tidigare reflekterat över 
hur absurt det är
att vi tar, säg, en kyckling
och mixar ner den i en kryddblandning. 

Jag hoppas lite att kycklingar
i ett annat universum
gör det samma mot oss. 
07.12.2015 kl. 18:41

Språkutveckling

Jag har en bild av att mitt språk var mycket finare, mera målande och inleveserikt förr. Att jag hade större känsla för vilka ord och metaforer jag skulle använda (även om jag inte gjorde valen särskilt medvetet, de bara kom). 
Å ena sidan känns det lite tråkigt, att det inte är så känslomässigt att skriva längre, att det inte blir så många expressiva, färgsprakande dikter. Men å andra sidan tror jag det innebär att jag utvecklats, att mitt språk inte endast är en ventil för frustrationer och depressioner. Visst kan det fortfarande vara det, men nu är det dessutom någonting mycket större. Något jag kan använda i fler sammanhang, något som tilltalar fler på en bredare nivå. 


Eller så har jag bara blivit massivt skadad av det akademiska skrivandet att jag aldrig någonsin kommer skriva känslosamt och skönlitterärt igen. Det är också en möjlighet. 
Måste man skriva skönlitteratur med intensiva känslor?

07.12.2015 kl. 18:17

Idiot i Limbo

Ibland finner jag mig själv i ett limbo mellan framtidsdrömmar och framtidspress. Då känner jag mig kvävd av pressen och nedtryckt av drömmar jag inte aktivt jobbar för, vilket slutar med att jag ligger på soffan (a.k.a. Limbo) och stirrar på dödsdömda tv-program. Sen tänker jag. Tänker tänker tänker, att jag måste sluta älta, ställa mig upp och arbeta och, framför allt, göra det jag VILL göra och BEHÖVER göra. Strunta i framtiden, även om den hotar att hugga mig i ryggen om bara några dagar, och inse att det är nu jag lever. Alltid det här nuet. Att det ska vara så enkelt att mista något som är så evigt, att ständigt försöka skjuta upp något som är oundvikligt. 

Meditationen och jag gjorde slut i sommar och jag saknar den så innerligt. Ändå gör jag ingenting åt det. Det är ju inte som om jag måste klättra över hajkäftar för att meditera igen, men ändå undviker jag det, ändå låter jag bli att sätta mig ner på golvet en liten stund varje kväll och bara andas. Och det är så jag blir idioten i Limbo som inte kan räddas av någon annan än mig själv.

29.11.2015 kl. 20:32

Morgon

Vissa morgnar 
är gröten god, kaffet perfekt och avföringens konsistens alldeles gemytlig. 
Då känns det som om livet faktiskt är här, värt att upplevas. 
19.11.2015 kl. 11:33

Vetenskaplig onani

Idag skriver jag en stilistisk uppsats om onani, och kommer fram till att ordet onani är mera formellt än ordet runka, som bär en talspråklig väst. 
17.11.2015 kl. 12:58

Ta mig bort

Äter blåbärsris och når den där punkten var jag har två val: Fortsätta på samma sätt och bli en slav av systemet eller inse att jag inte kan fortsätta på det här viset och göra någonting åt det. Jag är större än det här, men jag är också mindre, och de båda delarna är en paradox i mig jag inte klarar av att greppa. Jag vägrar att fortsätta så här, men vad har jag för val? Vad har jag för drömmar och ambitioner som kan visa mig vägen till var jag trivs? Var jag kan leva och frodas och bidra till livet?
Just nu stampar jag envist på samma ställe, väntar på att tiden ska gå, att arbetet ska bli klart och att jag är ska få lov att bryta mig ut. Men jag är redo. Jag har ingen erfarenhet och ingenting att visa upp, men jag är redo och jag vill inte stampa här längre. Ta mig bort härifrån.  

09.11.2015 kl. 10:49

Ska jag känna mig dålig för att jag använder pengar?

Jag älskar mat. Jag älskar att äta mat och jag älskar att handla mat. Idag är en av de dagarna var köplistan till matbutiken är alldeles för lång och kostnaden alldeles för hög. När kassatanten säger summan till mig känner jag att jag rodnar inombords, nästan skäms. Jisses, jag som har så låg inkomst, hur kan jag köpa allt det här! Hur ids jag, jag ska ju bara spara; leva på tomatsås och pasta, inte quinoa och grönkål!

Jag skäms jag skäms jag skäms att jag använder så mycket pengar på mat. Men å andra sidan. Å andra sidan köper jag oändligt sällan alkohol, kläder eller dyra restaurangmåltider. Och jag har än så länge aldrig gått på minus. Har jag råd för det? Jag vet inte. Just nu känns det i alla fall inte så, även om mitt bankkonto tröstar mig med en rimlig summa för en månads tid. Sen glömmer jag ju lite bort de där jobbiga utgifterna, som DYRA preventivmedel, DYRA vinterdäck och DYRA aknemediciner. Herregud. 

Ja, jag känner mig dålig för att jag använder pengar. Helst skulle jag aldrig vilja köpa någonting annat än mat och böcker. MEN SÅ E INT LIIVI Å JA MÅST VÄL BARA DEAL WITH IT. Så går jag min väg och lagar grönkålschips och äter quinoa i stora mängder (med lite tomatsås vid sidan om) och blir fri från akne och får ett nytt preventivmedel och är trygg på hala vägar. Å he e väl bara så. Så he så.

02.11.2015 kl. 19:11

Intelligens

Vi pratar om intelligens, du och jag, och förstår att vi är smarta trots att ingen riktigt fattar vad vi menar. Det handlar om ordvalet, känslan och empatin. Vi förstår, du och jag, att vi kan komma långt om vi lär känna den intelligens som valde oss istället för alla andra, att den är viktig även om den gör oss grumliga och tankspridda i sociala situationer, att när den väl kommer ut, då är den en av de mest storslagna storheter i hela världen (tycker vi, vet vi). Ju mer vi lyssnar till oss själva, desto mer klarar vi av att förstå alla andra, att omfamna diversiteten i det att vara och finnas till, och berätta om den, hur galet den än framställs. Vi pratar om intelligens, du och jag, och förstår att det är vad vi är menade att göra. 

(Tack för att du är min vän)
30.10.2015 kl. 10:44

Mänskliga egenskaper

En himla bra grej med att vara människa
är
att när en vän lider eller funderar på stora (eller små) saker får man plötsligt ett övernaturligt brett perspektiv på just det som tynger. Som en superkraft som plötsligt aktiveras när den behövs för att hjälpa någon. 
Synd att den inte är lika aktiv när det är en själv som behöver hjälpen. Men fint ändå. 
27.10.2015 kl. 21:20

Ingen akademiker

Jag är ingen akademiker,
och det är okej. 
Jag studerar på universitet,
men jag är ingen akademiker,
och det är okej. 
Jag är dålig på att skriva uppsatser och tenter och det är för att jag är ingen akademiker.
Och det är okej.

Just nu känns det inte riktigt okej, jag vill ju kunna vara bra på det jag sysslar med. Men jag är ingen akademiker. Och det måste vara okej. 
22.10.2015 kl. 13:46


En fnatt som tänker osammanhängande tankar och försöker uttrycka dem genom texter och teckningar

Det här är främst ett anteckningsblock framom något annat, med målet att använda så ocensurerade ord som möjligt



 

Follow