Att komma Dit

Jag tror jag återigen börjar förstå att inte lägga gränser för mig själv, att inte bli förlamad direkt jag tänker tanken på att skriva eller teckna något. I september har jag virkat och stickat som en galning, och jag tror det har hjälpt mig med självdistansen. Nu när tanken på att skriva dyker upp skriver jag faktiskt istället för att bli sittandes i soffan med ett isblock mellan mina revben. Och det är väldigt befriande. Jag är inte riktigt där ännu; jag har fortfarande inte vågat öppna ett word-dokument. Men det gör ingenting. Jag anländer med stormsteg. 
01.10.2015 kl. 12:46

En mage

Besvikelsen när ens favoritsköterska
(som faktiskt pratar svenska)
vid studenthälsan
är
gravid. 

30.09.2015 kl. 14:48

Nummer ett på don't-listan

Idag har en främling lyckats dra ner hela min dag
för att hon högljutt pratade om spysjukan med sina vänner i lunchkön. 

Lesson: Don't ever speak about spysjukon in the lunchkö.



P.S. Jag lägger märke till ironin i detta, när jag precis skrivit om hur jag ska släppa alla hämningar och att jag vill prata om "äckliga" saker. Dock anser jag att spy aldrig är okej att prata om. Aldrig.

29.09.2015 kl. 16:35

Hämningar

Från och med [när] släpper vi taget om 
förhinder, 
hosta, förkylningar, preventivmedel, finnar, 
jag har varit blödfri över fem veckor nu
efter att ha blött konstant i sex månader. 
Preventivmedel.
Hosta.
Förkylning.
Förhinder.
Nu känns det som om jag inte får prata om mens längre,
för att jag inte har mens längre (än så länge). 
Ingenting annat än mens kan berätta om mens. Jag kan bara berätta om finnar. Om hur svårt det är att acceptera ordet "akne". Om hur orättvist det är att ha akne och att alltid känna att man bär ett ansikte som inte får synas. Att alltid helst vara tvungen att ha håret nersläppt, för att dölja ärr och nykomlingar. Att dölja min öronkeloid från när jag hade hål i örat. 
Från och med nu släpper vi taget om
hämningar. 
Från och med nu pratar vi om det. 
29.09.2015 kl. 11:32

Medan katten slickar på smörkniven på bordet

Nyser oöverdrivet tolv gånger i rad,
undrar om jag ska ta mig på seminarium idag. 
 
29.09.2015 kl. 10:12

Spagotti

Sen utbrast jag "Oj!" 
och mötte medmänniskors blickar.
De låtsades inte om mig. 

eller

Sedan sa ja OJ på ett pjasot vis å steig åpp å låtsades som att ja va cool trots he sociala misstage ja just gjord, å bleiv liti förvåna över att int nan ens låtsades skåd.
23.09.2015 kl. 14:45

Spaghetti

Idag föll jag
I aulan
Vid lunchtid

eller

Ida ståpla ja i en trappo baket två tidiga föreläsningar.
23.09.2015 kl. 14:43

Skribentambivalens

Det är inte bara mjölken som orsakar ambivalens i mig just nu. Även skrivandet känns problematiskt. Lusten att skriva finns definitivt, men den kvävs av att jag inte vet vilket forum jag ska vända mig till. Bloggen känns inte rätt, ett word-dokument känns inte rätt, och inte heller min dagbok känns rätt. 

Den senaste tiden har jag tvingat mig själv att skriva blogginlägg, bara för att jag måste skriva någonstans. Det är inte själva bloggformatet det är fel på, det är min känsla för orden som är lite snedvriden. Jag vill inte publicera någonting som inte är genomtänkt, eller som inte har någonting mer eller mindre estetiskt i sig. Just nu klarar jag inte av att skriva någondera. Om det handlar om inspirationsbrist, överanalyserande eller att jag helt enkelt inte borde satsa på skrivandet överhuvudtaget har jag inte kommit fram till ännu. 

Jag vill skriva för mig själv, och för eventuella läsare som genom att läsa det jag skriver blir påverkade på något vis; beröra, arga, glada eller inspirerade. Men det enda jag klarar av att skriva för tillfället tror jag inte påverkar någon. Att jag grubblar över mjölk och katter är knappast något som intresserar någon annan än mig själv just nu, men det är väl där man måste starta? Det är väl där jag måste börja; med mig själv, med det som är viktigt för mig. Men är mjölk och katter faktiskt så viktigt för mig, att jag måste skriva om det? Att jag måste publicera det i min blogg för att det ska ligga där och svettas i all evighet, om jag inte bestämmer mig för att radera det? 

Det är det här som får mig att stanna upp när jag tänker på att skriva. Det är det här som får mig att låta bli att öppna ett tomt word-dokument och bara låta orden flöda. Det finns inget flöde just nu (vilket är ett motstridigt påstående med tanke på längden på mina senaste blogginlägg), och jag tvingar mig själv att skriva om ointressanta saker. Om grubbel. Vem bryr sig? Bryr jag mig? Sist och slutligen blir det en existentiell fråga: Vad är Meningen med det här? Jag måste väl bara fortsätta tvinga mig själv. Så länge jag inte skriver något berör jag inte många i alla fall. 


(Matilda, jag tror jag gick över gränsen för lagom nu.)
21.09.2015 kl. 13:48

Mjölkfri ångest

Av olika orsaker har jag bestämt mig för att skära ner på mjölkprodukter; främst för att se om det kan hjälpa min hud att tillfriskna från akne. Just nu sitter jag med en kaffekopp med mandelmjölk i, och saknar den röda komjölken. Även om jag aldrig varit ett stort fan av mjölk i sig, inser jag att mjölken sist och slutligen är en otroligt stor del av min vardagskost. 

Jag älskar att experimentera med maten; jag älskar både kött, vege- och vegankost. Allting som är välgjort och hälsosamt (eller inte) njuter jag av att stoppa i min mun för att låta ingredienserna ha en storslagen fest i min mage. Jag kan gå i evigheter i matbutiken och läsa på paket och planera maträtter. Å ena sidan är jag väldigt ivrig att pröva den här nästan mjölkfria livsstilen,* men å andra sidan får jag dåligt samvete över att jag ens försöker. Det sistnämnda förstår jag mig inte riktigt på, men jag kan bara anta att det har att göra med att mjölk på många sätt har varit en så stor del av min vardagskost under hela mitt liv; något jag lärt mig att ska finnas med under nästan varje måltid. Det känns som om jag sviker någon när jag köper sojabaserad matlagningsgrädde istället för Pirkkas. Som om någon står bakom min axel och suckar besviket.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den här ambivalensen. Jag tror att det att skära ner på mjölkprodukter kan hjälpa mig och mitt största organ, men får jag? Är det faktiskt lov att jag ska börja med något sånt? Det är dyrare och inte nödvändigtvis hälsosammare, men tänk om det faktiskt kan hjälpa?

En stor orsak till varför jag vill göra det här är att jag har blivit erbjuden en väldigt läskig medicin mot akne, och jag vill under inga omständigheter ta emot den innan jag har prövat allt annat. Vad som stoppas in i munnen påverkar så otroligt mycket, och jag väljer hellre bort en mildare smak i kaffet än att äta något som kan få min lever att spåra ur. Men klarar jag det faktiskt? Vågar jag? Kan jag?

Vad som kanske också orsakar min mjölkångest är att jag ännu inte vet om jag kan göra det här till hundra procent.(*) Det är fortfarande mest ett frö, som kanske eller kanske inte växer sig till en plan. Trots att jag redan har börjat med mandelmjölk i kaffe och sojamjölk i omeletter, så är jag väl inte där ännu. Jag vet för lite om det här; krävs det att jag är väldigt strikt, att jag inte får i mig en smula mjölkprodukt någonsin, eller är det okej att jag fuskar? Jag är ju sist och slutligen inte allergisk. 

Kanske jag bara måste börja någonstans. Kanske det är okej att jag ännu äter ost. Kanske jag ger upp om en vecka, kanske jag fortsätter och utvecklar det ännu mer om två månader. Det känns farligt att röra vid kosten på det här viset, det känns fel att ta bort en beståndsdel jag använt mig mycket av. Men kanske. 





*Nästan, eftersom jag ännu inte tycker det är nödvändigt att byta bort smör och ost. Är alldeles för kär i ost. Åh, men jag borde. Men jag vill inte. Men ost! ÅH! 

P.S. Råd tas gärna emot. 
20.09.2015 kl. 17:48

Greker

Kände ivern över att läsa om poetisk form på nynorska
Den svalnade strax när skribenten började tjata om Aristoteles och Platon 
Alltid Aristoteles och Platon


(I smyg drömmer jag om att återfödas i antikens Grekland. Som en fri man såklart.)
15.09.2015 kl. 11:26

BÖCKER

Har precis beställt böcker för 40€.
Intalar mig själv att jag har råd,
att en läsupplevelse är ovärderlig,
att tre läsupplevelser därför är samma som att vara rik. 
Och det är så sant
och jag känner den där värmen i magen,
nästan som att vara förälskad,
när jag tänker på böckerna som snart dimper ner i min postlucka!


P.S. Vad gäller böckerna jag listade på ratatas sommarlista, de jag skulle läsa i sommar; jag läste inte en enda av dem. Klarade inte av att hålla mig till en läsplan, så jag läste allt annat jag kom över istället. Och det var underbart. 
13.09.2015 kl. 11:01

Siri

Det slog mig att jag inte laddat upp någon bild på vår lilla pus ännu. 
Så här är en. 
En bild på hon som äntligen kommer och lyckligt hälsar på oss när vi kommer hem.
10.09.2015 kl. 15:52

Att ifrågasätta (acceptera) det som är en stor del av en själv

Jag måste väl bara inse:
Jag är en navelskådare. 
Jag analyserar och plockar mig själv i bitar,
som ett halvfärdigt pussel jag ständigt börjar om på. 
Och jag måste reflektera över det. 
Jag måste få ut det, 
för att det ska hitta nya vägar i mig själv,
för att jag ska bli en bättre människa. 
Jag är en navelskådare,
och det är på tiden att jag erkänner det, 
och omfamnar det. 
10.09.2015 kl. 15:45

Kampen om att uttrycka sig

Att jag alltid från och till ska försvinna i en bubbla av vardag; sova, äta, studera, koka, städa, läsa, sova och så vidare. Det är någonting i de rutinerna som är väldigt tröstande när det faktiskt flyter och allting blir gjort, men samtidigt finns även den där vemodigheten och tron att ingenting betyder någonting speciellt; allt bara är. 

Jag har alltid varit en sån som helst uttrycker mig genom andra sätt än muntligen, vilket innebär att jag har ett brinnande intresse för text och bild. Men när den här vardagsbubblan träder fram är det som om den kväver tron på att mina sätt att uttrycka mig är viktiga eller ens nödvändiga. 

Så länge jag kan minnas har jag funnit mig själv i det här inre kriget då och då. Väl inne i det behöver det inte alltid innebära lidande; jag kan leva hur bra som helst och vara lugn och lycklig utan mina uttrycksmedel. Men när jag faktiskt börjar skriva igen och tar fram mina pennor och tecknar de där ansiktena igen märker jag vilken lättnad som infinner sig i mitt bröst och i mina skuldror. Insikten infinner sig åter: Det är det här jag ska göra - det här är vem jag är. 

Jantelagen är en kompanjon som går hand i hand med grubblandet: Varför skulle jag skriva det här? Är det ens någon som bryr sig? Jag bryr ju mig inte ens! Det här kommer inte att påverka någon överhuvudtaget. 

Till sist orkar jag inte längre med det där. Till sist spottar jag på de tankarna, och låter orden och blyertspennorna visa vägen. Visst återvänder vardagsbubblan onödigt ofta, men sålänge jag får ett litet andhål, om än bara ibland, så klarar jag mig. Det är väl bara upp till mig vad som händer. Det är väl bara jag som kan påverka det här, och jag vet att jag kan. Det är bara så svårt att tro. 
10.09.2015 kl. 15:40

get to know yourself again

har tillfälligt mist förmågan viljan kreativiteten så
detta får ersätta mig:

everyday performance

avoid all mirrors for a month.
after a month, carefully
get to know yourself again. 


(ur Cia Rinne, Notes for Soloists)

 

08.09.2015 kl. 13:06


En fnatt som tänker osammanhängande tankar och försöker uttrycka dem genom texter och teckningar

Det här är främst ett anteckningsblock framom något annat, med målet att använda så ocensurerade ord som möjligt



 

Follow