Akrylmålning steg för steg, RESULTAT

Steg 11-13:
Skissa fram skuggor och justera detaljer.


Steg 14: 
FÄRDIG.


Detalj:

Den blev inte helt som jag hade tänkt mig, jag hade till exempel inte alls planerat att den skulle bli lila. Men det är väl kanske det som är så intressant med att måla i färg, speciellt för mig som inte riktigt vet hur jag ska hantera färgerna ännu. Resultatet blir alltid en överraskning, vilket är en utmärkt övning i att inte vara så hård mot sig själv. Annars är jag väldigt nöjd och glad, det är alltid roligt att skapa något. 

Jag kallar den här Private Parts, eller Free the Nipple. Vilket som. Färgerna ser lite annorlunda ut i verkligheten, det är svårt att fånga konstverks äkthet på bild. 

Publicerad 26.01.2016 kl. 18:59

Akrylmålning steg för steg, del 2

Steg 6:
När du ätit upp alla pizzasnurror fortsätter du genom att glömma bort att du skulle tejpa och inse att du inte har en aning om vad du gör. 

 

Steg 7:
Experimentera med mörka färger var du vet att skuggor kommer falla. 

 

Steg 8:
Erinra dig om att det inte är så svårt att blanda ihop ljus hudfärg, i synnerhet om din akrylfärgssamling har en tub som heter "flesh". Om du är en zombie, låt dig inte luras av namnet. 


Steg 9:
Märk att alla skuggor du gjorde i början försvunnit, och ta fram lila. 


Steg 10:
Använd alldeles för mycket lila och sluta för dagen. 

 

Fortsättning följer...

Publicerad 25.01.2016 kl. 20:49

Akrylmålning steg för steg, del 1

Det är en stund sedan jag målat på canvas sist, men den senaste veckan har inspirationen har gnagt mig i nacken. Jag har aldrig studerat konst överhuvudtaget, bara ivrigt följt med på gymnasiets bristfälliga bildkonstlektioner, och iakttagit andras konst. Det här är alltså ingen guide, bara ett tillvägagångssätt jag utforskar just nu. 

 

Steg 1: 
Skissa motiv. Inte för detaljerat, men gärna så korrekt som möjligt. 

 

Steg 2:
Tejpa motivet för att skydda det från fläckar medan bakgrunden målas i stora drag.

 

Steg 3:
Måla bakgrunden med en lagom stor pensel, försök att täcka det som skiner igenom, om det inte är så du vill ha det. Ångra bakgrundsfärg. 


Steg 4:
Riv bort tejpen och känn dig lite bättre över färgvalet. Fyll i bakgrund var det behövs. 

 

Steg 5:
Ät upp dina nybakta veganska pizzasnurror och vänta tills färgen torkar innan du tejpar igen. 

 

Fortsättning följer... 

Publicerad 25.01.2016 kl. 17:50

Hejdå Moleskine

Idag fyllde jag den sista sidan i min Moleskine. Det kändes lite vemodigt, speciellt för att jag skrev någonting surt och bittert under teckningen, int håksa ja ju att e va sista sidon! Men sen insåg jag att det är precis det som är det fina - att jag har kunnat fylla boken med allt liv som finns i mig och som behöver komma ut, att jag haft så få gränser att det inte spelar någon roll om skissen är ful eller om jag fyller sidor med svordomar och livshat. Det är ju det där med guldkorn, och hur de blir till bara man faktiskt antecknar. 
 

Det är så oerhört enkelt att låta bli att skriva, teckna eller vad man nu håller på med, bara för att man tror sig veta att det man producerar just idag kommer bli skit för att man känner sig skit, låst eller i allmänhet uppe bland molnen eller nere i gräset. Jag tror det är då det är viktigast att man faktiskt gör det. Visst kan resultatet bli otrevligt att se på, men det finns ändå där. Allt är bättre än en tom sida. 
 

Jag tänkte hedra min nu fyllda Moleskine genom att gå genom den och eventuellt posta ett inlägg med mina favoritsidor från det gågna året innan jag går vidare till nästa. 

Publicerad 24.01.2016 kl. 18:41

Postlådor

Ibland går jag ut och letar efter en postlåda som blivit borttagen. På två ställen. Till sist hittar jag den utanför hotellet, och matar den med ett brev. Kära gula postlåda. 
Publicerad 21.01.2016 kl. 14:11

"The Secret Reason We Eat Meat"

Publicerad 20.01.2016 kl. 14:58

Moleskine

Några skisser i min Moleskine från den senaste veckan. Dessa och fler på min instagram
Publicerad 18.01.2016 kl. 15:48

Det stora framtidsinlägget

Just nu sitter jag och planerar min framtid som deltidsanställd på Norli och deltidskonstnär (senare, så småningom, snart: Heltidskonstnär). Har en stark instinkt som övertygar mig om att hoppa av studierna efter kandidaten och göra de saker som jag vetat att jag kommer göra sedan jag var liten. Av någon anledning är jag som mest inspirerad när jag har ett eller flera prestationsmoln över mig som hotar mig med titeln urusel studerande. Jag känner mig som världens sämsta litteraturstudent som inte vet ett dyft om det jag "forskar" i, och som mest bara angstar över arbetet istället för att faktiskt arbeta. Jag kan inte avgöra om jag är väldigt lat, rädd eller undvikande eller om det är vid tillfällen som det här var det jag verkligen vill jobba för tvingar sig fram. Jag befinner mig på ett plan mellan liv och död; död som studerande, död som mitt "gamla" jag (usch vilken kliché, vem är nu det) och död till det jag vars största beslut någonsin var att flytta till Åbo. Och liv, liv till den som lyssnar på skrämmande saker som drömmar, liv till den som vågar, liv till den som gör (andra saker än kandidaten åtminstone) och liv till någonting nytt. 

Jag hör alla vuxna och alla föräldrar från hela världshistorien eka i mitt huvud med "var inte dum" och "du kommer aldrig kunna leva på någonting annat än ett 9-17-arbete på ett kommunbibliotek någonstans, så håll dig till den planen nu bara! Sen får du nu göra som du vill på den obefintliga och oinspirerande fritid du har!", och visst har de ett enormt inflytande och visst kanske de har rätt också. Jag känner mig ganska dum. En stor del av mig tror på det att jag mest bara är lat och rädd för större arbeten som en avhandling eller två. Men en ännu större del av mig måste tro på allt det andra. På att jag faktiskt kanske har en plats i ett annat sammanhang. Att det kanske inte är min stora dröm att få en examen och leva därefter. Visst planerar jag fortfarande att få en magisterexamen (även om jag inte vill det just nu), men jag vill göra så mycket mer.* Så mycket annat!

Sen är det ju jantelagen och allt det där hemskt tråkiga som är totalt värdelöst att ha. Ödmjukhet i all ära (jag älskar och respekterar alla som visar ödmjukhet, och hoppas jag är en av dem), men kom igen. Jag tror inte jag behöver säga mer än kom igen. Det kommer alltid finnas någon som är bättre än en på allting, men jag tror verkligen inte det spelar någon roll. Man kan inte jämföra Vincent van Gogh med Saskia Keultjes, men man kan älska dem båda. 

Röriga tankar i ett rörigt inlägg, och det kan bra hända att jag kommer glömma bort all den här passionen om några dagar eller månader. Men den kommer alltid finnas i mig, och jag hoppas att jag en dag nappar tag i känslan med alla mina händer och fötter! Kanske till och med idag. 


*Ingenting nedsättande till alla som drömmer om en examen och satsar hårt på det; snarare beundrar jag de som verkligen tagit sig genom allt arbete. Ni hör ju själva hur usel jag är på det. 

Publicerad 17.01.2016 kl. 22:22

"Jag känner faktiskt att jag är bättre kompis med min fitta nu"

Det här är så inspirerande. Om någon av mina nära vänner är up for doing something like this, är jag 100 % med. Tyvärr går den inte att se här, men klicka vidare! Det är värt det. 

Jag känner faktiskt att jag är bättre kompis med min fitta nu (I'm better friends with my cunt now) del 1 from Max Göran on Vimeo.

Publicerad 15.01.2016 kl. 17:54

Ha det bra!

Går igenom hela min tumblr istället för allt annat, för att!

Publicerad 15.01.2016 kl. 14:59

Känslonystan

Sen bryter jag ihop igen och gråter medan jag ligger utsträckt och framåtböjd på samma gång på yogamattan. Som att alla känslor varit en av de där omöjliga knuthärvorna i ett garnnystan, och som nu fått möjligheten att stiga upp och lämna mig fri. Frigjord. 

Sen är jag förbannad, slänger ur mig onödiga kommentarer och är spydig och skyller på huvudvärk. Hatar mig själv för att jag sitter i soffan hela dagen och laddar upp inför att öppna det där Dokumentet på datorn. Samlar krafter, krafter som bara rinner av mig ju längre jag sitter, ju längre jag hatar. 


Kanske jag alltid kommer vara ett känslovrak innerst inne. Men jag tror jag är en storm nu för att jag äntligen sätter mig ner och andas, lyssnar till det som slår inne i mig. Jag har varit ett unket lakan det senaste halvåret, och man kan inte tvätta unkna lakan utan att vara lite hårdhänt. Det måste kännas. Så det är därför jag hatar, sörjer, bubblar, ler och grubblar på en och samma gång. Det måste ut. 

Publicerad 15.01.2016 kl. 14:37

Egenvärde

Dagar som den här, 
när jag som avhandlingsskribent är icke-existerande,
är det svårt att inte definiera sitt självvärde med studieprestationer.

Publicerad 12.01.2016 kl. 22:43

Vad jag tecknar istället för att skriva avhandling



Obs, ingen av dessa är självporträtt (speciellt inte den sista), även om jag också gjort en skiss av mitt ansikte idag. Den i mitten är min skomakare som jobbar varje vaken timme på sina skor (han är ganska fantastiskt duktig!), de andra är inspirerade av slumpmässiga bilder på tumblr. När jag märkte att kandidatavhandlingen omöjligen ville bli skriven idag blev jag desperat i min oförmåga att fokusera och bestämde mig för att teckna och skissa som en galning istället. Nu angstar jag såklart över deadlinen på söndag, men jag har i alla fall skapat något. Och i det långa loppet känns alla teckningar mycket viktigare än en avhandling. 

Publicerad 12.01.2016 kl. 21:36

jag vågar egentligen inte säga det här i rädsla av att jinxa det MEN NU SÄGER JAG DET ÄNDÅ/En ostrukturerad lista på att det mesta för en gångs skull är helt okej!

Just nu...
har jag det ganska bra. Faktiskt! Det känns som om jullovet nollställde mig på särskilda plan, vilket tillåter mig att börja om. Nya tag med skola och veganism (hittade en veganost på Prisma - hurra!). Och skrivande och tecknande, och skapande överlag. För första gången på länge känner jag mig ganska inspirerad att leva. Aknemedicinen FUNKAR och har inte tagit livet av mig ännu, jag är receptinspirerad och äter fantastisk mat, jag skissar, sover och myser med L och med Siri. Läser böcker och dricker te. Mediterar och yogar (still working on that). 

Och jag är livrädd att jag ska börja tänka för mycket och förstöra allting. Du vet, sådär som jag alltid gör. Men än så länge har jag inte ens behövt använda kategorin Katastroftankar. Kanske jag bara får acceptera att det mesta är ganska fint just nu! 

(Det är ungefär här någonting deprimerande brukar slå ut ett par tänder på mig)

Men nej! Just precis nu är det BRA!

Publicerad 10.01.2016 kl. 23:40

Mina föräldrars kattbarnbarn

Det verkar som att vi är generationen som skaffar katt istället för barn.
Än så länge i alla fall. 
En sån generation har jag sett fram emot länge. 
Publicerad 05.01.2016 kl. 19:52


En fnatt som tänker osammanhängande tankar och försöker uttrycka dem genom texter och teckningar

Det här är främst ett anteckningsblock framom något annat, med målet att använda så ocensurerade ord som möjligt



 

Follow