Depression

Trodde jag hade börjat må bättre under sommaren. Rutinerna och de välbekanta, trygga miljöerna fick mig att landa en aning. Att andas och hinna återhämta mig. Visst anade jag att även det hade ett slut, men när vardagen kom och jag fann mig själv i botten av ingenting och allt igen blev jag... förvånad på något sätt. Omtumlad. Ur spår, igen. Men nästan värre den här gången. Jag sa till min läkare att det går bättre nu, att jag inte vill bli sjukskriven igen, att jag vill försöka studera i lagom takt. Och jag sa till min psykiater att jag accepterat min situation, något jag i efterhand har upptäckt är en stor, fet lögn. Det här jävla duktig flicka-syndromet kommer bli min död. Jag kan inte ens vara tillräckligt duktig på att vara deprimerad. Till och med i min plågade sinnesstämning anklagar jag mig själv för att inte vara tillräcklig, rädd att bli påkommen, som att jag skulle låtsas, som om jag skulle vilja vara ett bottenskrap som får ångest av det mesta och inte klarar av att stänga av min hjärna och samtidigt tampas med byråkratihelvetet som hör till när man är sjuk. Just nu skulle jag sälja halva min själ för att få vara normal igen. Frisk. Jag skulle sälja den till FPA gentemot att de skulle låta mig vara, och sluta be mig om vidare bekräftelse på att min sjukdom är tillräcklig för deras stöd. Jag är så trött på det hela. Jag har inte accepterat ett skit med det här. Jag vägrar vara sjuk. Men jag vet ju att den enda vägen till ett bra liv igen är genom den här snåriga skogen full av magplask och tårar. Jag vet att jag kommer komma ut på andra sidan, starkare, modigare. Men också något mörbultad. Och det är okej. Och inte okej alls. 

Här är en ofärdig lista över hur det kan vara att vara deprimerad:

  • Det är som att vara färgblind i en värld full av känslostarka regnbågar.
  • Det är som att någon startat en gräsklippare i ens hjärna, som slänger en i en oändligt intensiv spiral av negativa tankar.
  • Det är som att ha feber utan att ha feber.
  • Det är som att ha brutit båda dina ben utan att ha brutit något av dem.
  • Det är som att ha den där djävulen på din axel, och att den har ätit upp ängeln som ska sitta på den andra axeln.
  • Det är som att ha enorm beslutsångest över huruvida man ska tvätta håret idag eller nästa vecka.
  • Det är som att gå på lina när man väl kommit sig ut bland folk; alltid beredd på att falla.
  • Det är som att ha sin egen personliga Hitler inneboende i ens tankar.
  • Det är som att stå vid ett stup och känna att hoppa är det enda vettiga beslutet. 
  • Men det är också att sätta extra stort pris på de gånger man faktiskt mår okej, nästan bra, och kan le eller skratta tillsammans med någon man tycker om.
  • Det är inte alltid ett enda stort hål.
  • Det är att överleva. 
Publicerad 14.09.2017 kl. 18:27

Misslyckande

Kategorin "Katastroftankar" fylls sakta men säkert nu; jag blev underkänd i de 1,5 studiepoängen jag har kvar för att lyfta ut mina kandidatpapper. Igen. Och jag vill dö. Det finns en risk för att jag kommer mista mitt studiestöd till hösten på grund av den här jävla läsförståelsen som slingrat sig kring min hjärnbalk och viskar till mig att jag aldrig kommer klara den. Även om jag är livrädd för den risken och redan lyssnar på min magkänsla att fly till Norge med L, så är chansen att jag får ett läkarintyg väldigt stor, vilket kommer rädda min minimala inkomst i höst. Hoppas jag. I mitt huvud har jag redan varit tvungen att hoppa av studierna på grund av de här 1,5 studiepoängen, och flyttat hem till mina föräldrar för att jobba i min hemstad jag så gärna vill försvinna från, för att jag inte har råd med något annat. Katastroftänkaren har tagit över, men en mikroskopisk del av mig förstår ju att det högst troligen kommer lösa sig. Oavsett. Piss.

Publicerad 30.03.2017 kl. 18:27

Världens mest omotiverade människa

Jag känner mig som världens minst motiverade människa just nu. Har känt så ganska länge faktiskt. Får ingenting gjort, annat än att baka bröd och diska ibland, samt slarva ihop några inlämningsuppgifter strax innan deadline. För några veckor sedan tog jag ett personlighetstest som mycket passande titulerade mig INFP. En av de många saker som gav mig stora insikter av det testet var att INFP:are kan vara apatiska och extremt omotiverade, såvida det inte handlar om något en brinner för. Om det handlar om passion och genuint intresse finns det ingenting som kan stoppa en INFP:are. Förutom en själv då, om man är verkligt duktig på att vara självdestruktiv, som jag ofta råkar vara. Jag har märkt den här passionen på flera plan den senaste tiden, och det har varit väldigt intressant att observera att jag faktiskt KAN ta reda på oändliga mängred information om något som intresserar mig. Jag kan sitta i timmar och dricka mig full på mina intressen, och planera hur jag ska gå tillväga för att ta mina intressen ett steg längre. Hur jag ska "lyckas", eller bara hur jag ska fortsätta vara intresserad. Men förr eller senare möter jag alltid någon slags vägg, som bär mig till mitt hörn i soffan, lealöst stirrandes på menigslösa tv-program som Prameat Mustalaishäät eller My Big Fat Fabulous Life. Jag har inte haft en enda föreläsning på hela våren. Jag skulle ha haft en en lördag i februari, men jag sa att jag inte kunde komma på grund av "familjeärenden". Jag sover till 10 nästan varje dag. Stirrar på instagram tills mina telefonhänder domnar bort. Dricker te. Bakar bröd. Har ångest för att jag inte gör någonting "vettigt". Drömmer om en off-grid stuga i skogen för lugn och ro, för flykt från samhällets alla mallar jag inte passar in i. L hittade ett fint citat idag: "When you are born in a world you don't fit in; it's because you were born to help create a new one." Jag kan ju försöka tro på att det är sant för mig, trots bedövande skuldkänslor och jantelag. 

Publicerad 29.03.2017 kl. 12:09

En sån dag med hudsjukdomar

Jeg er ikke så gira på livet akkurat nå. Precis när jag börjar få aknen under kontroll, lämnar jag den onda cirkeln bara för att träda in i en annan: Psoriasis.

Det är många i min familj som har det, och jag har vetat att jag själv också har det i flera år. Men nu är det illa. Tidigare handlade det om en liten röd prick åt gången då och då, och en hårbotten som lätt återhämtade sig med ett receptfritt schampo. Men nu har jag röda fläckar över hela min kropp, som varje kväll måste smörjas in med starka kortisonsalvor, och en hårbotten som ständigt måste vårdas med receptbelagda, giftluktande vätskor.

Oftast är det helt okej. Jag försöker göra det bästa av det, och tänka på den tid det tar att smörja in varje fläck var för sig som en liten meditativ stund tillsammans med min kropp. Men sen kommer morgonen då jag måste förbereda mig inför människomöten och sminka mig. Då lyser den flagande huden på tinningarna, i pannan, på näsan och på käken genom låtsashuden på tub.

Ibland när jag ser mig själv i spegeln tänker jag på mitt framtida bröllop. Även om jag aldrig ens drömt om att gifta mig har jag redan bestämt mig för att min brudklänning måste täcka så mycket hud som möjligt. På bröllop ska man känna sig fin, man ska vara vacker och älskad. Jag gruvar mig inför att gifta mig, uteslutande på grund av min hud. Just nu klarar jag inte av att föreställa mig vacker. Inte ens till ett bröllop utan datum.

Är jag realistiskt är de här tankarna löjliga. Varken akne eller psoriasis är sjukdomar som är livshotande (om man bortser från självmordsstatistik). Varje dag tar jag medvetna val för att så småningom kunna hela den underliggande inflammationen som härjar i min kropp. Men idag är en dag när jag bara inte orkar. Idag beställde vi pizza just på grund av den orsaken, och även om det inte är ett av de mest medvetna valen jag gjort, så bad jag - med utropstecken - att få utan ost (animalier och jag kommer inte så bra överens). När det plingar på dörren och vi öppnar våra pizzalådor svämmar de båda över av drypande, äcklig gul sörja. Jag var tvungen att skrapa bort osten så att middagen i princip bestod av 80 % pizzabotten och 20 % ananas och oliver.
Som sagt.
Jeg er ikke så gira på livet akkurat nå.

 

Publicerad 02.04.2016 kl. 23:27

Vad terrorismen lär mig

Jag lär mig om Europas geografi när nyhetssidorna svämmar över av de senaste bombnyheterna. 
Jag skulle hellre slå upp en jävla geografibok. 

Publicerad 22.03.2016 kl. 19:14

Tankar

Ibland, när jag åtta på kvällen ligger i soffan och dör av sjuklig trötthet, tänker jag kanske det är såhär det känns att dö på riktigt, och blir rädd. Men så går det en stund och så tänker jag på att någonstans, antagligen på flera ställen samtidigt, på denna jord finns det människor som tittar på Friends just precis nu. Och det gör mig på lite bättre humör.

Publicerad 07.03.2016 kl. 20:58

Livet är värst ibland

Igår hade jag min första migränattack, med aura och allt. Jag har stora komplex över mina ögon, eftersom jag haft några incidenter med pupiller som beter sig skrämmande och oundersökta födelsemärken på ögat, så det som gjorde mig mest rädd var att mista delar av synfältet. När jag tittade min katt i ögonen såg jag till exempel inte hennes mun, och det var svårt att skriva desperata meddelanden till L som är i ett annat land. Såklart är han det just precis nu, och såklart händer sånahär saker en lördag när jag är ensam hemma med en katt som ska skita tidigt på morgonen när jag försöker somna om för att slippa vara med om äckliga upplevelser. Kanske jag har en hjärntumör. Kanske jag har en annan läskig sjukdom, i tillägg till mina hudsjukdomar. Kanske jag bara har ett år kvar att leva - ett år jag spenderar på att stressa över universitetskurser jag inte klarar av att hantera, genom att angsta över min hälsa och vara livrädd för att L:s plan kommer störta på onsdag och jag kommer vara ensam, fattig, krossad och levande död.

 

Idag vaknade jag mörbultad, men frisk. Försöker hålla mig flytande, och med en katt, som återigen ska skita när jag försöker ha sovmorgon (SUCK), men som också vill gosa och gnida sin kind mot min näsa är det inte så svårt. Kanske jag inte dör inom ett år eller två. Kanske jag får leva ett långt och lyckligt liv tillsammans med L, vars plan inte kommer störta på onsdag. Kanske jag får leva i min egen takt, utan ekonomisk och prestationsinriktad press utifrån. Om jag har tur så. Och baserat på de hundratals fyrklöver jag hittade i min barndom så bådar det gott. 

Publicerad 06.03.2016 kl. 11:52

Rasist

Mötte en rasist igår. Jag vågade inte ens titta på honom, jag bara hörde hans bröl några rader bakom mig. Min puls blev skyhög och jag blev livrädd. Senare insåg jag såklart att det inte fanns någonting att vara rädd för. Det enda farliga med honom var väl att han vägrade lyssna, och att han besitter en hemskt orättvis världsbild. Men det i sig är också jävligt skrämmande. När jag kom hem igen var jag så rastlös och upprörd att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag ville skriva om det, men orden räckte inte till. Jag nöjde mig med att skissa honom (även om jag, som sagt, inte ens tittade på honom och därför inte vet exakt hur han såg ut) för att kunna lämna honom bakom mig. Och att läsa Jessicas text. Jag tror hennes ord räcker till för alla som var i det rummet då. 

 

För lite glädje i livet lägger jag till en kattbild. Siri tror fortfarande att hon är så liten att hon ryms att ligga i min servetthållare. Hon har fel.

Publicerad 04.03.2016 kl. 16:35

Egenvärde

Dagar som den här, 
när jag som avhandlingsskribent är icke-existerande,
är det svårt att inte definiera sitt självvärde med studieprestationer.

Publicerad 12.01.2016 kl. 22:43

Katastroftankar

Jag ändrar om i mina kategorier och lägger till en vid namn Katastroftankar. Det känns skönt; äntligen har jag ett ställe att placera mina rädslor över att spiralen kommer tränga genom min livmoder och att jag skulle ha ändtarmscancer (eller hjärntumör). Hurra!
Publicerad 01.12.2015 kl. 14:26


En fnatt som tänker osammanhängande tankar och försöker uttrycka dem genom texter och teckningar

Det här är främst ett anteckningsblock framom något annat, med målet att använda så ocensurerade ord som möjligt



 

Follow

 

Kategorier

Senaste kommentarer

29.09, 22:22Depression av Josefin
15.09, 09:09Depression av Matilda
14.09, 21:50Depression av Hedenandis
27.08, 18:34Ny teknik av Victoria
17.07, 18:00Sommarplaner: av Josefin