Skribentjaget

Min självbild som skribent är sist och slutligen som ett åskmoln med sprickor i alla kanter, och jag har gjort en vana av att plocka sönder alla ord och tankar jag bär på. Dessutom verkar det som om jag inte har den blekaste aning om vad "bra" litteratur innebär när det kommer till mina egna texter - som om jag aldrig hade läst en bra eller en dålig bok i hela mitt liv. Men jag tänkte att jag skulle sluta med det nu. Skita i hur totalt skit det kan bli, och bara skriva. 

Jag om fem år om jag inte kastar iväg rädslan genom fönstret:

"Hon tittar på de blåa bokstäverna och den tomma ytan runtomkring. Plötsligt anar hon en stumhet under tånaglarna, som sakta vandrar från fötterna, genom låren och lungorna, upp till hennes bröst. Hon känner sig nästan förstoppad i fingrarna, känner tomheten från pappret speglas i hela hennes kropp. Den obehagliga känslan skrämmer henne, så hon kastar kuvertet och pennan över soffbordet och sitter stelt och stirrar framför sig. Har det verkligen gått så långt nu? Har jag verkligen blivit rädd för tomma skrivytor? Herregud, jag är dödsdömd!"



P.S. 
Försöker lägga det föregående inlägget bakom mig, låta det vara där och acceptera att så många människor faktiskt tyckte det var bra, utan att känna pressen att låtsas rikta kommande blogginlägg till er, fantastiska människor, och istället bara fortsätta mumla för mig själv. Hur som helst, miljoner med tack för att ni tog er tiden att läsa och tycka. Det var verkligen fint!

P.P.S.
Överväger att äta flingor till lunch. Flingor. Till lunch. När jag bara kunde cykla iväg till skolan och få en näringsrik, smakrik lunch för 2,60. Bör tänka vidare på det här. 

P.P.P.S. 
Jag äter flingor till lunch.

P.P.P.P.S.
DET HÄR HÄNDE

Jag tar det här som ett tecken på att mina succédagar är över.

Publicerad 31.03.2015 kl. 13:08

Hildur

Hildur saknar en tand. Varje morgon står hon i sin nattskjorta och ser sig själv i spegeln, med ett dåligt tuggat knäckebröd i magen. Ibland övar hon sig på att le så att gluggen ska synas så lite som möjligt, innan hon borstar alla de kvarvarande tänderna.
Egentligen är oddsen på Hildurs sida, i och med att hon har 29 tänder kvar.
Egentligen ser det ut såhär:
     Hildur  291  Gluggen
Men för Hildur känns det för det mesta såhär:
     Hildur  01  Gluggen
Ibland drömmer hon om att skaffa en tandprotes, och att hon skulle pryda den med ett litet tandsmycke; kanske ett sött litet hjärta. Hildur tror att hon nog skulle känna sig fin då.
Men hon vågar inte.
Hon är för gammal för sånt.
Så Hildur stiger upp varje morgon och övar sig på att le med munnen fast.
Med ett dåligt tuggat knäckebröd i magen. 

Publicerad 18.03.2015 kl. 11:53

Fåglar

Tittar ut genom fönstret och ser små tår hänga i trädgrenarna. Blir förundrad, inte över tårna, utan över fåglarna som växer ut ur mina fötter. Hinner inte fråga om de kan sjunga innan det kvittrar från golvet. Känner mig tvungen att sitta för att låta bli att krossa de sköra fågelhuvudena med min kroppsvikt, så jag lyfter upp fötterna på en kudde, och viftar med fåglarna. Jag undrar om de har en egen vilja, och vingarna börjar flaxa fritt omkring i rummet som svar. Jag följer med, låter mitt hår damma några hyllor och hörn i samma upp och nervända runda. Fåglarna placerar mig snart försiktigt tillbaka i soffan, och jag placerar försiktigt fötterna i fröskålen på bordet. Deras hunger smittar av sig, och jag upptäcker att min näsa och mun har ersatts med en näbb. Letar med blicken efter mina fågelfötter, och finner att de små fågelkropparna är borta, liksom resten av min mänsklighet. Istället möts jag av att vara en enorm fågelkropp, som har svårt att öppna dörren till friheten men enkelt att krossa ett fönster för att komma ut. För att flyga iväg. För att fågla min väg genom livet. På ett egendomligt sätt, fri. 

Publicerad 07.02.2015 kl. 16:35

Tills jag drömmer

Som vanligt gör ingen någonting. Suckar över livet, över att andas och över att bara vara och ändå inte hinna med livet och pulsen och matsmältningen och hur du blinkar tills dina ögonfransar faller av. En efter en. Tills det tar slut. This too shall pass viskar du, och jag tar åt mig varje ord, varje stavelse varje ljud luften frambringar genom din hals, mellan dina tänder. Du lyfter upp mig från marken på ett egendomligt sätt, men det funkar. Det fungerar, och sanden mellan mina tår rinner bort. Dina händer håller fast min kropp som lakan efter en natt full av mardrömmar, men this too shall pass; du övertygar mig om att du inte är en mardröm med våningar som försvinner under mina fötter, med gitarrsträngar som brister i mina ögon, gör mig blind. Dina ord biter mig i armen tills jag blöder tills jag skriker. Tills jag vaknar.
Griper tag i luft, thistooshallpass thistooshallpass.
Känner mig halv i min helhet. Tills jag andas
tills jag finns. 

Publicerad 27.01.2015 kl. 11:47

Att släppa taget (fast jag inte vill)

Jag sitter naken framför min dator nu, och hoppas att ingen ska se mig genom köksfönstret. Jag är en kreativ explosion låst i en skitdålig kursdagbok. Läser andras texter, andras fotografier och andras kreativa explosioner, medan jag känner mig som en ouppnådd orgasm på en livekonsert. Inte riktigt där.
Försöker förklara vad text är i ett litteraturvetenskapligt sammanhang som om det inte vore uppenbart. Samtidigt tänker jag på färgpaletter och orgasmer, hur de två kunde kombineras på ett omänskligt begripligt sätt. 
Vad är kreativitet för mig? Varför är manin dess främsta bränsle just idag, en mani som får mig att rastlöst gå på toaletten åtta gånger innan jag ens förstår vad jag behöver göra. En övertygelse slår mig i bakhuvudet, men mitt huvud vänds för långsamt, och övertygelsen är borta. Tittar på min färgpalett, på mina bröst och på tanken om en explosion. 
Jag måste sluta
Tar på mig en tröja för köksfönstrets skull. Stänger av musiken, planen och inspirationen. 
Jag måste sluta
och börja någon annanstans. 

Publicerad 02.11.2014 kl. 16:14

En mages försvarstal

Det är så skönt med dålig hållning ibland. Speciellt med magen. Att bara låta den hänga och slänga bäst den vill.

Men det får du inte. Speciellt inte om någon tar en bild av dig (speciellt inte då du gör det själv), då må du banne mig spänna allt vad du orkar, och gärna dra in det där hängande och slängande. Så länge det inte är uppenbart att din mage är väldigt obekväm just då, då är du bara löjlig. Du ser ju inte ut så i verkligheten, vem försöker du lura?
Antagligen dig själv. Så du kan titta tillbaka på bilderna om tre år och tänka ”oj så snygg jag var då”. Kanske det får dig att känna dig bra, men kanske det får dig att bli bitter över att din mage fortfarande är mjuk och gosig. Varför förtränger du din mjuka och gosiga mage? Den borde behandlas med respekt.
Tänk att den vill stötta dig när du sover på den, att den låter dig veta när du ätit för mycket eller för lite.
Tänk att den kan vara så skön att smeka och att den alltid säger ifrån när du måste lugna ner dig, sluta stressa, back off och bara ligga och se på serier en kväll.
Se din mage som den omsorgsfulla, ödmjuka och godhjärtade sak den är. Behöver den styrka? Ge den ett träningspass. Behöver dess tarmar tömmas? Gå och sätt dig på toaletten (och fjärta högt, fast du är på en allmän wc; magens nationalsång behöver höras). Behöver den en chokladbit eller karelsk pirog med äggsmör? För all del, ge den det!
Lyssna till din mage. Den vet oftast vad du behöver, den är bara din och den finns för att du ska må bra. Så ge den allt den förtjänar; slappna av och låt den valka sig och gosa allt vad den orkar, men ge den också styrka för att orka bära dig genom livet.
Jag vill tacka min mage för att den är den bästa mage jag någonsin kommer ha. Tack. 

Publicerad 01.11.2014 kl. 14:29

Konsten att vara fysisk

Vem tror jag att jag är?
En svart kappa fastnar i cykelsits, påminner mig om kaffehuvudvärk. Molande, närvarande, frustrerande. "Kan jag prata svenska?" Nej, det kan du inte, tyvärr.
Grammatikrester svävar i luften i mina lungor, smälter samman med koldioxid och svett. "It's okay, you can go now." Kan jag prata svenska, nej - du förlorar talförmågan. Håller kvar blicken på dina sammanväxta ögonbryn. Käppar i hjulen håller mig upprest, stolt, levande.
Håller dig på nära avstånd. Representerar allt jag inte vet någonting om. Representerar liv. 
Måste jag vara.
Vem är jag?
Publicerad 01.09.2014 kl. 13:40

Spiralen

Sitter mittemot en levande bipacksedel. Hon granskar mig som hastigast, kastar förströdda blickar mellan mig och datorn. Jag tittar på henne utan avbrott och drar på mig charm- och förtroendeförklädet för ömsesidig respekt. Kentlåtar från bilfärden spelas i bakgrunden i mitt huvud.
”Du har acne” säger hon, ”och den kan ju förstås bli värre.”
”Ja” svarar jag självsäkert. Hindrar mig själv från att fortsätta mendenkanjublibättreocksåomjagharriktigttur.
Hon bläddrar i papper, svettas av längtan efter semester varje varm dag och fortsätter byråkratiskt.
”Det finns ju inga ideala eller perfekta preventivmedel. Du har ju inte fött barn...” Jag sjunker in i Kentlåtarna. Vill inte höra alla Du kan drabbas av..., Din kropp kanske stöter bort... och DET HÄR ÄR ETT FRÄMMANDE FÖREMÅL SOM INTE HÖR HEMMA I KROPPAR, varför tänker du ens tanken? Jag svarar systematiskt ja, den är regelbunden; ja, jag är säker på det här alternativet; ja, jag är frisk men ja, den där lilla sjukdomsrisken finns i familjen.

Plötsligt finner jag mig själv byxlös. Jag undviker tanken på att jag har ett underliv, koncentrerar mig på min mage istället. Jag knäpper fingrarna på den och ber dem berätta för mig vad de sysslar med där nere. Jag räknar andetag och fingrar på situationen jag föreställt mig och fruktat i flera veckor.
”Om det blir olidligt tänker jag inte sätta in den, oroa dig inte.”
Jag oroar mig mer. Känner plast, känner kirurgiskt stål, känner saxar som klipper hål börjar blöda når olidlighet. Andas. Känner plast.
”Nu kniper det litegrann, ungefär som mensvärk.”
”Okej.” Chock. Är det här som mensvärk? Hur lever kvinnor överhuvudtaget! Men andetagen blir räknade och olidlighet hålls på avstånd.

*

Sjuksköterskan ler mot mig.
”Fungerar dina ben?”
”Ja... Lite yr bara” svarar jag, trots att jag egentligen mår ganska bra. Jag drar på mig trosor och ett par svettiga shorts, låtsas vara oberörd av att inte få bada på sju dagar.  
Stärkt av att ett orosmoment bara blev en erfarenhet tar jag tag i bipacksedelns slappa hand, säger tusen tack hejdå och hittar dig i väntrummet.
Du smeker min kind, är snäll, blir upprörd med mig över hur förbaskat svindyrt femton minuter av någons tid blev. Du tar min hand när vi möter värmeböljans ansikte utanför mottagningen, erbjuder mig skjuts på din rygg. Jag väntar på att min livmoder ska kollapsa, men distraherar mig med tankar på Kent.
Det här föremålet är en vän, viskar jag till min kropp, till min själ. Snälla, välkomna det. 

Publicerad 05.08.2014 kl. 11:50

Skenhelighet

Tvingas få intryck, men ger inga avtryck. Är en oanvänd produkt; sliskigt dyr hårprodukt som används en gång för att sedan samla åt mig oändliga damm-mängder och fingeravtryck i misstag.
Jag är en av din mosters porslinshundar i vitrinskåpet, du är osäker på hur jag ser ut, men du vet att jag finns. Du kan inte förstå vilket värde jag har, innan du tappar mig i golvet och din moster flämtar till för att jag saknar en svanstipp.

Jag fräser av mig ilska som vegetariskt smaklösa maträtter i ekologisk olja i en het, oekologisk stekpanna. Det du inte vet är att jag är smutsig. Frambringad av smuts och sammanbrott i ett fotografi någon av oss aldrig kom ihåg att ta. Jag är ett icke-konkret minne, knappt en känsla heller, bara en bakgrund till ett grönskande landskap och fläckiga ord.
Fan ta fina ord och uttryck, målande sammanhang och dansande känslor.
Fan ta en slagkraftig avslutning och mäktiga uttryckningsförmågor.
 

Publicerad 18.05.2014 kl. 17:23

Gå vidare med avrundade fötter

Kommer över den våldsammaste aggressionen, och blåser såpbubblor på mina vita strumpor. Pratar om solen, och att med högtidlig vardaglighet dela på en vinflaska under den. Tillåta grässtrån att vara, tillsammans med oss i ett slags slagfält av emotionella svårigheter och lättsamheter. Ta livet lättsamt råder du mig, medan jag klampar fram på fyrkantiga fötter med vassa tånaglar. Glömmer bort det där med havet; inte det om att våga, utan det att vara storsint, oändlig och omtänksamt varsam. Varsam, men ändå med våldsam kontroll över någonting. 
Rundar av mina tankar med gemenskap; gemensamma önskningar och drömmar om framtiden. Slickar lättsamt upp såpbubblorna från mina strumpor med min blick, och smälter inombords.
 
Publicerad 13.05.2014 kl. 20:56

Lär mig alltid att leva

Du lyssnar till mig medan jag tappar trådar. Vi delar en glass, en tekopp och en playlist. Våren tänker alltid på att den är fin, och jag kan inte annat än instämma. Ovanför ett lock av melankoli ligger jag i gräset med dina tankar och finner tröst i att det här är början på döden. 

Publicerad 05.05.2014 kl. 21:36

Ett lejon med en melodi

Har inte läst en sida idag. Inte ett papper, inte en vers. Endast ynkliga, gamla blogginlägg, inspirerande egenheter och Polaroidfoton. Jag tror att jag är en melodi, men det innebär inte att jag är en. Vid fler än ett tillfälle har jag trott att jag var en sjöjungfru, och även om jag var i ett drömlikt tillstånd just då, är det väl inte sant?

Jag har fått tre brev inom ramen av en dryg vecka. Lyssnar på sånger om brev, om att vi inte kommer leva länge, istället för att skriva. Skriva svar, skriva frågor, skriva av livet i dess helhet, eller halvhet. Jag är halv, inte hel, aldrig knapp men alltid halv. Saknar ett par bitar då och då, men är fulländad. Är ingenting, som sagt, är allt. Alltid ingenting och allt. Skriver så tankar tangerar med tangenttankarna. Och jag blir alldeles blå i mina funderingar, blå genom en kameralins, genom irisar och blomblad. (Får jag nämna blommor i mina texter trots att jag svurit en ed om att aldrig skriva dikter om blommor?)

Jag kommer aldrig vara en blomma. Blommor växer inte ur fiskfjäll, det vill säga mina ben. Min rädsla för havet är en ironisk symbol för livet. Som lejon var jag alltid avundsjuk på de födda i september. De var äkta. De behövde inte ha en sjöjungfrumatta på sina golv för att kompensera ett stjärntecken de redan hade.
Jag är ett lejon med vårdad man, växande manlighet. Mina naglar river mäktigt mot marken, medan ni påpekar min förmåga för upprepningar. Är jag en upprepning? Saknar originalitet, men upprepar på ett originellt sätt. Vem fan är jag att döma, att skriva med igenkänningsfaktor, bli lycklig över komplimanger. Konung över någonting. Lejonkung, ordkung, kroppskung (kroppskunnig), kung över mig själv. 

Publicerad 01.05.2014 kl. 19:54

Kroppslig vuxenhet eller Vuxen kroppslighet

Har ganska vuxna bröst nu, tänker jag medan jag släpper ner min tröja över magen igen. Jag överväger att gå naken hela dagen, i och med att jag vaknar mitt i en sexdröm. Varför? För att jag slåss för att klippa banden till min litenhet; kombinera den med min snuskighet, min kroppslighet, min vuxenhet.
Är jag vuxen för att jag drömmer sexdrömmar? Är jag vuxen för att jag blickar tillbaka i tiden så magen knyter sig samtidigt som jag får blodsmak i halsen?
Har ganska vuxna hår på benen nu, tänker jag medan jag undviker att nämna andra håriga ställen. Mitt språk blir min identitet, men det är inte norska. Det är kroppsspråk och klichéer, och mina händer svettas medan jag skriver det här. Solstrålar växer faktiskt ut ur håren på mina ben, och jag berättar om röda hav, döda hav, hav av längtan och Östersjön vid sidan om.
Har ganska vuxna tankar om livet nu, tänker jag medan mina fötter blir till is och mina känslor till en bergochdalbana. Jag svettas under armarna; det enda stället jag rakar idag. Kastar min kropp i ditt ansikte. Varför?

Publicerad 30.04.2014 kl. 12:52

Författarskap. Nej, poesi eller bildkonst. Nej.

Beundrar berättare. Lustar efter att vara en. Berätta med fullständiga, enkla, komplicerade meningar. Inte bara bilder. Jag tror jag fortfarande är fast i bildkonsten, och visst är också det underbart, men ibland vill jag bara ha orden där, svart på vitt, som i hundratals olika kombinationer kan sammanfatta en egen, större bild, en egen berättelse. Inte bara ”Solstrålar växer ut ur håren på mina ben”, utan ”Solens strålar når mina bara ben, var jag sitter i gräset utanför mitt eget huvud.” Nej, nu gjorde jag det igen. Blandar in suggestiva, poetiska bilder, när jag bara vill beskriva en enkel, oskyldig situation vilken vem som helst kan känna igen sig i. Är jag en poet? Är jag bara en ordkonstnär eller bildkonstnär, eller en kombination av allt? Lars är ute och köper Nutella till mig nu, för att jag gråter av att bara tänka på Doctor Who eller det att jag kanske inte kan bli en romanförfattare. Jag kanske tänker för mycket. 
Nu kom Lars hem.
Siwa hade inte Nutella.  
Publicerad 28.04.2014 kl. 21:19


En fnatt som tänker osammanhängande tankar och försöker uttrycka dem genom texter och teckningar

Det här är främst ett anteckningsblock framom något annat, med målet att använda så ocensurerade ord som möjligt



 

Follow

 

Kategorier

Senaste kommentarer

29.09, 22:22Depression av Josefin
15.09, 09:09Depression av Matilda
14.09, 21:50Depression av Hedenandis
27.08, 18:34Ny teknik av Victoria
17.07, 18:00Sommarplaner: av Josefin