Slutet för den språkliga nudismen

Jag har kommit fram till att jag och den språkliga nudismen är tvungna att flytta för att kunna frodas. Därför har jag i all tysthet bytt bloggportal, men endast med skrivandet. Jag vill stanna kvar på ratata med mina bilder och annat kreativt, för i den bemärkelsen fungerar vi väldigt bra tillsammans. Det här gör jag inte för att jag skulle vara missnöjd med ratata (det är ju faktiskt tvärtom, och det är därför en del av mig stannar), utan för att jag behöver stiga tillbaka och vara för mig själv i mitt lilla privata hörn av internet, och lära mig på att uttrycka mig mer äkta. På den nya bloggen har jag hittills haft en besökare, och jag tror att det är jag själv som inte kom ihåg att logga in innan jag klickade in på den. Det är väldigt skönt. Mitt egna lilla internetrum. Kanske argusti blir ett slags portfolio, eller kanske bara ett rum för korta tankar. Det visar sig. Hur som helst, vi ses!

Publicerad 23.04.2016 kl. 14:43

Usch

Jag tänker mest nu. 
Därför skriver jag knappt, 
allt sitter fast i huvudet eller på tungan, 
inte i bokstäverna. 
Men jag saknar skrivandet. 
Har en liten identitetsutveckling (alternativ till identitetskris) igen. 

Publicerad 12.04.2016 kl. 16:08

Flickskap, flickmakt och flickkroppen i grafiska romaner

HÖRNI JAG SKICKADE PRECIS IN MIN KANDIDATAVHANDLING TILL OPPONERING!!!!!

I-fucking-did-it

Mycket tack vare Nina.

Tack Nina!

Bildcred: Sara Hansson, Vi håller på med en viktig grej (2011)

Publicerad 29.03.2016 kl. 19:45

Det stora framtidsinlägget

Just nu sitter jag och planerar min framtid som deltidsanställd på Norli och deltidskonstnär (senare, så småningom, snart: Heltidskonstnär). Har en stark instinkt som övertygar mig om att hoppa av studierna efter kandidaten och göra de saker som jag vetat att jag kommer göra sedan jag var liten. Av någon anledning är jag som mest inspirerad när jag har ett eller flera prestationsmoln över mig som hotar mig med titeln urusel studerande. Jag känner mig som världens sämsta litteraturstudent som inte vet ett dyft om det jag "forskar" i, och som mest bara angstar över arbetet istället för att faktiskt arbeta. Jag kan inte avgöra om jag är väldigt lat, rädd eller undvikande eller om det är vid tillfällen som det här var det jag verkligen vill jobba för tvingar sig fram. Jag befinner mig på ett plan mellan liv och död; död som studerande, död som mitt "gamla" jag (usch vilken kliché, vem är nu det) och död till det jag vars största beslut någonsin var att flytta till Åbo. Och liv, liv till den som lyssnar på skrämmande saker som drömmar, liv till den som vågar, liv till den som gör (andra saker än kandidaten åtminstone) och liv till någonting nytt. 

Jag hör alla vuxna och alla föräldrar från hela världshistorien eka i mitt huvud med "var inte dum" och "du kommer aldrig kunna leva på någonting annat än ett 9-17-arbete på ett kommunbibliotek någonstans, så håll dig till den planen nu bara! Sen får du nu göra som du vill på den obefintliga och oinspirerande fritid du har!", och visst har de ett enormt inflytande och visst kanske de har rätt också. Jag känner mig ganska dum. En stor del av mig tror på det att jag mest bara är lat och rädd för större arbeten som en avhandling eller två. Men en ännu större del av mig måste tro på allt det andra. På att jag faktiskt kanske har en plats i ett annat sammanhang. Att det kanske inte är min stora dröm att få en examen och leva därefter. Visst planerar jag fortfarande att få en magisterexamen (även om jag inte vill det just nu), men jag vill göra så mycket mer.* Så mycket annat!

Sen är det ju jantelagen och allt det där hemskt tråkiga som är totalt värdelöst att ha. Ödmjukhet i all ära (jag älskar och respekterar alla som visar ödmjukhet, och hoppas jag är en av dem), men kom igen. Jag tror inte jag behöver säga mer än kom igen. Det kommer alltid finnas någon som är bättre än en på allting, men jag tror verkligen inte det spelar någon roll. Man kan inte jämföra Vincent van Gogh med Saskia Keultjes, men man kan älska dem båda. 

Röriga tankar i ett rörigt inlägg, och det kan bra hända att jag kommer glömma bort all den här passionen om några dagar eller månader. Men den kommer alltid finnas i mig, och jag hoppas att jag en dag nappar tag i känslan med alla mina händer och fötter! Kanske till och med idag. 


*Ingenting nedsättande till alla som drömmer om en examen och satsar hårt på det; snarare beundrar jag de som verkligen tagit sig genom allt arbete. Ni hör ju själva hur usel jag är på det. 

Publicerad 17.01.2016 kl. 22:22

Egenvärde

Dagar som den här, 
när jag som avhandlingsskribent är icke-existerande,
är det svårt att inte definiera sitt självvärde med studieprestationer.

Publicerad 12.01.2016 kl. 22:43

Simone

Vi sitter på det trendigaste caféet med de trendigaste människorna och diskuterar med viftande händer hur fantastisk och smärtsam kreativiteten är. Vi ifrågasätter oss själva, men tvivlar inte en sekund på den andras storslagenhet. 
Du kommer förändra världen
säger vi till varandra. 
Det är något stort i luften varje gång vi ses. Varje gång vi pratar. De frön som utgör våra idéer gror för varje ivrig tanke vi uttalar. När vi skiljs åt kramas vi två gånger, och vinkar medan vi går åt olika håll. Jag går till bilen och ler med hela kroppen, skuttar med mina förfrusna fötter och motstår frestelsen att vinka till alla jag möter.
Vi kommer förändra världen, du och jag. 

Har ingenting med Massachusetts att göra, men det här är den bästa feelgood-låten som finns. Märk väl alla gayreferenser i slutet. 

Publicerad 05.01.2016 kl. 16:08

Kvicksand

Jag har försummat skrivandet i flera dagar nu. Veckor nästan. Det har dykt upp många meningar eller ord som på ett eller annat vis berört mig. Jag har velat minnas dem, förvara dem eller bara bearbeta dem. Men de har dykt upp i stunder var skrivblocket inte varit tillgängligt. Igår hände det i bilen. Jag tänkte en mening som verkade stor och viktig; inte universellt, men för mig. Jag höll kvar tanken, tänkte den om och om igen för att komma ihåg den tills jag var hemma, men den, liksom alla andra tankar jag tänkt den senaste tiden, försvann lika fort som den kom. Här kommer det krångliga: Trots att den försvann från mitt medvetande finns den fortfarande i mig. Det är som om mitt medvetande är kvicksand, och när en tanke jag vill komma ihåg dyker upp kämpar den för sitt liv tills den drunknar och sjunker in i min benmärg. Där börjar den mögla. Om jag hinner skriva ner den innan den drunknar lyckas den överleva och andas fritt i all evighet, och jag blir lika ren som om jag nyss badat i den heligaste av sjöar.


Idag bär jag på ett flertal mögliga meningar. När de väl börjat mögla finns det ingen återvändo; de måste fullfölja förmultningen, och jag kan ingenting göra annat än att vänta. Jag hoppas att jag någon gång kommer lära mig värdesätta och respektera skrivandet, så det här inte behöver hända så ofta som det gör. Att jag snart lär mig att jag behöver ventilera orden för att andas. 

Publicerad 17.12.2015 kl. 13:05

Nudism

Jag tänker mycket på min språkliga nudism. Det ligger stora tankar bakom begreppet, men sist och slutligen är det inte så ofta jag verkligen lever upp till det. Visst, jag kan skriva om avföring, mens och preventivmedel, men skriver jag någonsin om hur det är att leva med någon som lider av ångest och depression? Hur jag desperat letar efter klippan i mig själv när den jag älskar mest brister i konturerna? Jag skriver aldrig om familjehemligheter, närståendes privata sorger, om barn som dött eller föräldrar som behandlats fel. Om viktiga kramar, lyckliga stunder med nära eller trasiga vänskaper.

Alla de här sakerna tillhör någon annans liv, berättelser som inte endast är mina att dela. Trots det är det här vad jag tänker på mest, vad jag lever genom och bearbetar hela tiden. Det här är vad min språkliga nudism föds av och eftersträvar, men den göms bakom vardagligheter, kroppsligheter och kvava tankar. Att jag kan skriva om att jag har skitit fyra gånger på en dag är ingen bragd när det jag egentligen tänker på är allt det andra. Avföringen blir en fasad bakom vilken jag ruvar på ensamma ord som inte får komma ut, av respekt till de involverade.

Mitt, och alla andras liv är ett nät av människor och relationer. Jag vill vara sann gentemot det och använda mina ord för att bearbeta det. Jag vill fortfarande skriva om mens och preventivmedel, men jag vill också ge plats för det som är viktigare. Jag vet bara inte hur. Jag kan inte blottlägga andras liv bara för att jag vill reflektera över mitt. Jag kan inte sätta ord på andras upplevelser utan att vara subjektiv eller rentav invadera deras rätt till hemligheter.

Tillsvidare är jag tvungen att hålla mig till dagböcker, men inte ens där klarar jag av att vara helt naken. Ska jag vara sann så måste jag vara det överallt. Jag behöver jobba på det.

Publicerad 08.12.2015 kl. 12:19

Språkutveckling

Jag har en bild av att mitt språk var mycket finare, mera målande och inleveserikt förr. Att jag hade större känsla för vilka ord och metaforer jag skulle använda (även om jag inte gjorde valen särskilt medvetet, de bara kom). 
Å ena sidan känns det lite tråkigt, att det inte är så känslomässigt att skriva längre, att det inte blir så många expressiva, färgsprakande dikter. Men å andra sidan tror jag det innebär att jag utvecklats, att mitt språk inte endast är en ventil för frustrationer och depressioner. Visst kan det fortfarande vara det, men nu är det dessutom någonting mycket större. Något jag kan använda i fler sammanhang, något som tilltalar fler på en bredare nivå. 


Eller så har jag bara blivit massivt skadad av det akademiska skrivandet att jag aldrig någonsin kommer skriva känslosamt och skönlitterärt igen. Det är också en möjlighet. 
Måste man skriva skönlitteratur med intensiva känslor?

Publicerad 07.12.2015 kl. 18:17

Vetenskaplig onani

Idag skriver jag en stilistisk uppsats om onani, och kommer fram till att ordet onani är mera formellt än ordet runka, som bär en talspråklig väst. 
Publicerad 17.11.2015 kl. 12:58

Liv

Försöker vara trygg för din skull; lyssna trösta bli arg på rätt ställen och sedan trösta igen. Springer och kissar fem gånger på en timme och ser tampongpaketet framför mig. Överväger att slänga det. Överväger att städa hela lägenheten tills du kommer hem igen för att överraska och vara duktig. Diska undan ett till lass och laga mat. Men orkar inte. Istället sitter jag på wc:n och kissar.
Det tar aldrig slut. Säger this too shall pass och det blir bättre jag lovar 110 %. Jag tror på det. Jag tror på mig när jag säger det högt för det är så det fungerar. Det är så det ska vara och jag vet att tryggheten är viktigare än något annat just nu. Men vad är tryggt när hemmets väggar börjar krypa in under nackskinnet och sömnen lockar hela dagen? Vems känslor är det som ger oss magknip och skrattanfall om vartannat? Ansvaret kommer krypande från ett annat håll och får mig att falla på knä, be till en gud jag inte klarar av att acceptera om en fin dag. En dag utan magknip över deadlines och tider att passa. En dag var det är okej att bara vara där jag är, just då, med en bok, med god mat, med rent hår och rena lakan. Med dig mot min mage, med känslan av att oj vad fint vi har det just precis nu.
Jag väntar.
Jag väntar jag väntar jag väntar. 

Publicerad 10.11.2015 kl. 13:22

Intelligens

Vi pratar om intelligens, du och jag, och förstår att vi är smarta trots att ingen riktigt fattar vad vi menar. Det handlar om ordvalet, känslan och empatin. Vi förstår, du och jag, att vi kan komma långt om vi lär känna den intelligens som valde oss istället för alla andra, att den är viktig även om den gör oss grumliga och tankspridda i sociala situationer, att när den väl kommer ut, då är den en av de mest storslagna storheter i hela världen (tycker vi, vet vi). Ju mer vi lyssnar till oss själva, desto mer klarar vi av att förstå alla andra, att omfamna diversiteten i det att vara och finnas till, och berätta om den, hur galet den än framställs. Vi pratar om intelligens, du och jag, och förstår att det är vad vi är menade att göra. 

(Tack för att du är min vän)
Publicerad 30.10.2015 kl. 10:44

ALLT (på andra sidan)

De där stunderna. De då det känns som att allt kanske blir bra ändå. Då Leprous spelar djupt i bakgrunden. Då lägenheten är ren (hälsningar pedant). Då jag håller vårt vibrerande kattbarn i armarna. Vår dotter med päls. Då lunchen är god. Då hoppet om det rätta preventivmedlet kommer tillbaka. Då vi flyttar till ett annat land (om några år). Då vi bestämmer oss för att NEJ nu helvete gör vi det vi tycker om istället för att låtsas tillfredsställa ett koncept som ingen egentligen bryr sig om. Ett koncept som kommer kollapsa dirket vi förstår att vi inte är dess slavar. 



Men sen fortsätter ju ändå vardagen där i bakgrunden, och jag hoppas att jag klarar av att synkronisera min själ med mina tankar och min kropp. När det händer blir allt lite klarare. Då kanske jag förstår på riktigt att jag är i kontroll över mitt eget liv. 
Publicerad 26.10.2015 kl. 13:42

Blod

Klockan fyra på natten
ensam med mitt blod. 
Ensam med orden 
by firing their guns
their guns
their guns
by firing their guns


Put your guns away your weapon's in your chest.

Ensam med en katt i ett annat rum
som högljutt äter torrfoder
kan du int bara kom å ligg

Klockan fyra på natten
ensam med mitt blod.

Det är inte mens längre
när jag hade den i ett halvår
när jag var utan den i två månader.
Det är inte mens längre
när den pågår i flera veckor.



Det är inte mens längre.


Det är bara blod.

Klockan fyra på natten 
ensam med mitt blod. 
by firing their guns
Publicerad 23.10.2015 kl. 22:39

Ingen akademiker

Jag är ingen akademiker,
och det är okej. 
Jag studerar på universitet,
men jag är ingen akademiker,
och det är okej. 
Jag är dålig på att skriva uppsatser och tenter och det är för att jag är ingen akademiker.
Och det är okej.

Just nu känns det inte riktigt okej, jag vill ju kunna vara bra på det jag sysslar med. Men jag är ingen akademiker. Och det måste vara okej. 
Publicerad 22.10.2015 kl. 13:46


En fnatt som tänker osammanhängande tankar och försöker uttrycka dem genom texter och teckningar

Det här är främst ett anteckningsblock framom något annat, med målet att använda så ocensurerade ord som möjligt



 

Follow

 

Kategorier

Senaste kommentarer

29.09, 22:22Depression av Josefin
15.09, 09:09Depression av Matilda
14.09, 21:50Depression av Hedenandis
27.08, 18:34Ny teknik av Victoria
17.07, 18:00Sommarplaner: av Josefin