Världens mest omotiverade människa

Jag känner mig som världens minst motiverade människa just nu. Har känt så ganska länge faktiskt. Får ingenting gjort, annat än att baka bröd och diska ibland, samt slarva ihop några inlämningsuppgifter strax innan deadline. För några veckor sedan tog jag ett personlighetstest som mycket passande titulerade mig INFP. En av de många saker som gav mig stora insikter av det testet var att INFP:are kan vara apatiska och extremt omotiverade, såvida det inte handlar om något en brinner för. Om det handlar om passion och genuint intresse finns det ingenting som kan stoppa en INFP:are. Förutom en själv då, om man är verkligt duktig på att vara självdestruktiv, som jag ofta råkar vara. Jag har märkt den här passionen på flera plan den senaste tiden, och det har varit väldigt intressant att observera att jag faktiskt KAN ta reda på oändliga mängred information om något som intresserar mig. Jag kan sitta i timmar och dricka mig full på mina intressen, och planera hur jag ska gå tillväga för att ta mina intressen ett steg längre. Hur jag ska "lyckas", eller bara hur jag ska fortsätta vara intresserad. Men förr eller senare möter jag alltid någon slags vägg, som bär mig till mitt hörn i soffan, lealöst stirrandes på menigslösa tv-program som Prameat Mustalaishäät eller My Big Fat Fabulous Life. Jag har inte haft en enda föreläsning på hela våren. Jag skulle ha haft en en lördag i februari, men jag sa att jag inte kunde komma på grund av "familjeärenden". Jag sover till 10 nästan varje dag. Stirrar på instagram tills mina telefonhänder domnar bort. Dricker te. Bakar bröd. Har ångest för att jag inte gör någonting "vettigt". Drömmer om en off-grid stuga i skogen för lugn och ro, för flykt från samhällets alla mallar jag inte passar in i. L hittade ett fint citat idag: "When you are born in a world you don't fit in; it's because you were born to help create a new one." Jag kan ju försöka tro på att det är sant för mig, trots bedövande skuldkänslor och jantelag. 

Publicerad 29.03.2017 kl. 12:09

En triangelgalax

Jag börjar verkligen förstå det här med hur hårt arbete lönar sig och att det är det enda sättet att komma sig nånvart i livet. Samtidigt märker jag knappt att jag jobbar hårt, även om jag ofta sitter långt in på natten och målar, för jag har så roligt. Jag älskar det här! 
Å andra sidan är det ganska skrämmande. Jag märker att jag är på rätt väg, att jag går åt rätt håll för att nå mina mål och whatnot, men det känns lite som att jag sitter och styr en flygande matta som kommer ta mig till ställen jag knappt kan drömma om, och samtidigt väldigt verkliga ställen. Vill jag faktiskt åka dit? Vill jag verkligen göra någonting mer med min lilla hobby, vill jag dela den med världen? I och för sig gör jag ju det redan, om än i väldigt liten skala, men det skrämmer mig att jag någon gång i framtiden kanske blir tvungen att göra det här för någon annans skull än min egen. Det som får mig att sitta uppe till två på natten och illustrera är ju för att det bara är för min skull. Kan jag fortsätta göra det för min skull och samtidigt nå mina drömmar?

 

P.S. Ja, jag tänker för mycket. Jag vet. Det är också en orsak till varför jag är uppe så sent om natten. 

Publicerad 15.01.2017 kl. 23:00

Gåvor och tackteckning

Tidigare i höst tog en kvinna kontakt med mig via mitt psoriasiskonto på instagram och undrade om hon kunde skicka några gratisprodukter till mig. Hon skrev att hon ville skicka en "blessing" till mig, och att hon hoppades hennes produkter skulle hjälpa mig med mina hudåkommor. Vanligtvis när någon har försökt ta kontakt med mig via det här instagramkontot har de försökt sälja något till mig, eller annars bara obekvämt instruerat mig hur jag ska leva för att må bra; goda råd i all ära, men om du säger att jag måste köpa en dyr maskin som gör vatten basiskt (vilket tydligen ska bota mig) kommer jag inte att göra det, såvida inte min läkare säger att det är mitt enda alternativ. Men jag tackade såklart ja den här gången, efter att jag frågat om hon verkligen ville skicka paket ända till Finland från USA. Så för några veckor sedan fick jag ett otroligt fint care package av Margaret:

(klicka för att komma till hennes etsy-butik)

Jag kunde knappt tro mina ögon när jag öppnade paketet och såg allt vad hon hade packat ihop till mig. Det fina är ju att hon har gjort alla produkter själv. Namnen är också fantastiska, min favorit är den stora burken till vänster: "Unicorn Pee Healing Balm". Och jag måste faktiskt säga att produkterna är fantastiska. Jag och min hud älskar dem. Även om de inte är något botemedel mot psoriasis, känns det så mycket bättre att smörja in mitt ansikte med Unicorn Pee istället för olika kortisonprodukter. 

Tänk att en kvinna jag aldrig träffat fick för sig att skicka allt det här till mig, alldeles gratis och utan krav. Dessutom har hon själv erfarenhet av de åkommor hon ville hjälpa mig med, så hon vet mer än väl vilken sits jag är i. Otroligt bra försäljningsknep ändå, för här sitter jag och rekommenderar henne till alla jag känner, och skriver ett långt blogginlägg (och instagraminlägg) om hur bra hon och hennes produkter är. 

Hur som helst vill jag tacka henne på något vis (även om jag skrivit tack till henne cirka 100 gånger redan), så jag gjorde en liten teckning av henne och vem jag gissar är hennes man:

There are still good people out there!

Publicerad 30.11.2016 kl. 21:13

Självporträtt – reflektioner

Efter att ha läst Julias inlägg om självporträtt blev jag så inspirerad att fortsätta skissa mig själv. Istället för att tro att det är någonting skamfullt att avbilda sig själv har jag börjat inse hur viktigt det är för mig att teckna självporträtt. Det hjälper mig att bearbeta sinnestillstånd och att lära känna mig själv bättre, för att nämna några få fördelar. Dessutom har jag lärt mig att omfamna min egen stil och mitt uttryckssätt; det jag försöker göra är inte att avbilda en korrekt version av verkligheten, utan min version av den, hur jag upplever den. Sen spelar det ingen roll om andra håller med eller inte, men om jag lyckas väcka någon slags igenkänning är det ett plus. 

Jag vet att jag postat några av de här tidigare, men de är ett par av mina favoriter. 

P.S. För en tid sedan blev jag intervjuad av Blomstrande, läs gärna! 

Publicerad 19.11.2016 kl. 12:41

Hitler

Okej, jag är ingen recensent, så jag tänker en av kommentarerna på Netflix tala: 

"En skakande film som är utmanande för oss alla. Det är obehagligt lätt att vi obetänksamt reviderar historien, när det hemska som verkligen har hänt och händer överskuggas av framsteg som gjorts och görs. Filmen börjar som en komedi, som nästan provocerar i sitt lättsinne, och övergår sedan i en skakande nutidsskildring. Den riktar strålkastarna mot populismen, fanatismen, den ytliga journalistiken och underhållningsindustrin och utmanar oss alla till eftertanke och självrannsakan."

I filmen Er ist wieder da (2015, baserad på en bok med samma titel skriven av Timur Vermes) vaknar Hitler upp i 2014 och banar sakta men säkert fram sin väg till makt genom att resa runt och prata med det tyska folket, och erövra underhållningsbranschen. Det här sker så gott som av sig självt, eftersom producenterna ser honom som en väldigt övertygande komiker och därför ett enkelt sätt att tjäna pengar. 

Jag hade ingen aning om vad som väntade när vi satte på den här filmen. Det började alldeles alldagligt, om än fängslande, och slutade med en enorm klump i magen. Berättelsen placerar vår samtid i ett ögonöppnande perspektiv som visar hur vi låter historien upprepar sig själv. Därför är det här en film som alla borde se. 

Publicerad 22.04.2016 kl. 23:46

Fotografier som fönster

Människor är intressanta. 
Idag var jag i en annan människas lägenhet (inbjuden såklart) och tittade på fotografier från en för mig okänd barndom placerade på ett kylskåp. När jag tänker tillbaka på mitt eget liv är alla händelser självklara. Det ligger en trygghet i att jag känner mitt eget liv; jag minns söndagspromenaderna i skogen som igår och jag kommer ihåg när vi var och plockade lingon och Lotta nästan steg på en orm. Den dagen hade jag på mig en min favorittröja med Ariel på, och det minns jag för att det finns ett fotografi på mig från då, med en bulle i handen mitt bland lingonriset. När jag tittar på andras fotografier blir jag så förundrad, för personen på bilden måste också minnas hur hon står med en cykel på en gårdsplan som igår. Då blir det plötsligt väldigt privat. Bilden är ett fönster till den andras liv, och en liten bit av allt det den personen är. Det är en ganska fin grej, att få ta del av det. Att fråga är det där du? och få höra en liten nostalgisk berättelse om varför fotografiet finns. Det är jag tacksam för idag. De små fönstren till andra människors liv, och äran i att få ta del av dem. Kanske vi borde införa en dag i månaden när alla invånare i varje stad samlas med sina fotoalbum och delar med sig av sina fönster. Kanske främlingsfientligheten skulle suddas ut då. 

Publicerad 03.04.2016 kl. 19:22

Tankar

Ibland, när jag åtta på kvällen ligger i soffan och dör av sjuklig trötthet, tänker jag kanske det är såhär det känns att dö på riktigt, och blir rädd. Men så går det en stund och så tänker jag på att någonstans, antagligen på flera ställen samtidigt, på denna jord finns det människor som tittar på Friends just precis nu. Och det gör mig på lite bättre humör.

Publicerad 07.03.2016 kl. 20:58

Rasist

Mötte en rasist igår. Jag vågade inte ens titta på honom, jag bara hörde hans bröl några rader bakom mig. Min puls blev skyhög och jag blev livrädd. Senare insåg jag såklart att det inte fanns någonting att vara rädd för. Det enda farliga med honom var väl att han vägrade lyssna, och att han besitter en hemskt orättvis världsbild. Men det i sig är också jävligt skrämmande. När jag kom hem igen var jag så rastlös och upprörd att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag ville skriva om det, men orden räckte inte till. Jag nöjde mig med att skissa honom (även om jag, som sagt, inte ens tittade på honom och därför inte vet exakt hur han såg ut) för att kunna lämna honom bakom mig. Och att läsa Jessicas text. Jag tror hennes ord räcker till för alla som var i det rummet då. 

 

För lite glädje i livet lägger jag till en kattbild. Siri tror fortfarande att hon är så liten att hon ryms att ligga i min servetthållare. Hon har fel.

Publicerad 04.03.2016 kl. 16:35

Det är nog bäst om jag bara ritar en katt eller två istället

Ibland landar jag på jorden igen och tecknar katter istället för att vara en satan. Just nu jobbar jag framåt i stort sett varje dag, främst med kandidaten, men också med tecknandet och det enorma projektet Ta Hand Om Dig Själv. Det är svårt att få allt att hänga med, och därför kommer de eftersläntrande frustrationerna som åskmoln i hela min kropp, och förgiftar min omgivning. Så, som sagt, ibland är det bäst att teckna en katt och landa lite. För omväxlings skull. Katter är aldrig fel.

Publicerad 09.02.2016 kl. 00:24

Harmlös

Ber om ursäkt för mina läckande aggressioner (not sorry). Jag vill påminna om att jag antagligen är en av de minst farliga människorna som finns (sålänge du inte är ett assface som trakasserar mänskliga rättigheter eller individer i övrigt; då lovar jag att jag planerar tio olika sätt att krossa dina kulor så groteskt som möjligt). 

I övrigt älskar jag människor och försöker mitt bästa att vara en godhjärtad medmänniska. <3 

Edit: Jag planerar inte längre.

Publicerad 07.02.2016 kl. 18:23

Mördare

Ibland låtsas jag att jag är en mördare (som i och för sig aldrig skulle skada ens någons finger) och biter folk i mina tankar tills de blöder ihjäl medan jag kallar dem för assface. 
Då tänker jag på att spränga hela helvetesplaneten som ingen ändå verkar bry sig tillräckligt mycket om. För att äntligen bli fri från all idioti, alla jävlar som gapar och tror att de har rätten att såga, förneka och misshandla andra. 

Men sen inser jag. 
Vem gör det mig till?
Jävla hyckleri.

Publicerad 07.02.2016 kl. 16:39

Utomjordiska ögonblick

Ibland låtsas jag att jag är en utomjording. Det enda som krävs av mig är att jag ska upptäcka livet här och göra det bästa av det, utan begränsningar. Det blir mycket enklare att leva, ingenting att förlora. Jag är ju ändå strandad här. Idag dansade jag till musik som känns i själen, med min varma, sömniga katt i armarna. Då kände jag att livet är jävligt fint.

Publicerad 04.02.2016 kl. 11:40

Det stora framtidsinlägget

Just nu sitter jag och planerar min framtid som deltidsanställd på Norli och deltidskonstnär (senare, så småningom, snart: Heltidskonstnär). Har en stark instinkt som övertygar mig om att hoppa av studierna efter kandidaten och göra de saker som jag vetat att jag kommer göra sedan jag var liten. Av någon anledning är jag som mest inspirerad när jag har ett eller flera prestationsmoln över mig som hotar mig med titeln urusel studerande. Jag känner mig som världens sämsta litteraturstudent som inte vet ett dyft om det jag "forskar" i, och som mest bara angstar över arbetet istället för att faktiskt arbeta. Jag kan inte avgöra om jag är väldigt lat, rädd eller undvikande eller om det är vid tillfällen som det här var det jag verkligen vill jobba för tvingar sig fram. Jag befinner mig på ett plan mellan liv och död; död som studerande, död som mitt "gamla" jag (usch vilken kliché, vem är nu det) och död till det jag vars största beslut någonsin var att flytta till Åbo. Och liv, liv till den som lyssnar på skrämmande saker som drömmar, liv till den som vågar, liv till den som gör (andra saker än kandidaten åtminstone) och liv till någonting nytt. 

Jag hör alla vuxna och alla föräldrar från hela världshistorien eka i mitt huvud med "var inte dum" och "du kommer aldrig kunna leva på någonting annat än ett 9-17-arbete på ett kommunbibliotek någonstans, så håll dig till den planen nu bara! Sen får du nu göra som du vill på den obefintliga och oinspirerande fritid du har!", och visst har de ett enormt inflytande och visst kanske de har rätt också. Jag känner mig ganska dum. En stor del av mig tror på det att jag mest bara är lat och rädd för större arbeten som en avhandling eller två. Men en ännu större del av mig måste tro på allt det andra. På att jag faktiskt kanske har en plats i ett annat sammanhang. Att det kanske inte är min stora dröm att få en examen och leva därefter. Visst planerar jag fortfarande att få en magisterexamen (även om jag inte vill det just nu), men jag vill göra så mycket mer.* Så mycket annat!

Sen är det ju jantelagen och allt det där hemskt tråkiga som är totalt värdelöst att ha. Ödmjukhet i all ära (jag älskar och respekterar alla som visar ödmjukhet, och hoppas jag är en av dem), men kom igen. Jag tror inte jag behöver säga mer än kom igen. Det kommer alltid finnas någon som är bättre än en på allting, men jag tror verkligen inte det spelar någon roll. Man kan inte jämföra Vincent van Gogh med Saskia Keultjes, men man kan älska dem båda. 

Röriga tankar i ett rörigt inlägg, och det kan bra hända att jag kommer glömma bort all den här passionen om några dagar eller månader. Men den kommer alltid finnas i mig, och jag hoppas att jag en dag nappar tag i känslan med alla mina händer och fötter! Kanske till och med idag. 


*Ingenting nedsättande till alla som drömmer om en examen och satsar hårt på det; snarare beundrar jag de som verkligen tagit sig genom allt arbete. Ni hör ju själva hur usel jag är på det. 

Publicerad 17.01.2016 kl. 22:22

Känslonystan

Sen bryter jag ihop igen och gråter medan jag ligger utsträckt och framåtböjd på samma gång på yogamattan. Som att alla känslor varit en av de där omöjliga knuthärvorna i ett garnnystan, och som nu fått möjligheten att stiga upp och lämna mig fri. Frigjord. 

Sen är jag förbannad, slänger ur mig onödiga kommentarer och är spydig och skyller på huvudvärk. Hatar mig själv för att jag sitter i soffan hela dagen och laddar upp inför att öppna det där Dokumentet på datorn. Samlar krafter, krafter som bara rinner av mig ju längre jag sitter, ju längre jag hatar. 


Kanske jag alltid kommer vara ett känslovrak innerst inne. Men jag tror jag är en storm nu för att jag äntligen sätter mig ner och andas, lyssnar till det som slår inne i mig. Jag har varit ett unket lakan det senaste halvåret, och man kan inte tvätta unkna lakan utan att vara lite hårdhänt. Det måste kännas. Så det är därför jag hatar, sörjer, bubblar, ler och grubblar på en och samma gång. Det måste ut. 

Publicerad 15.01.2016 kl. 14:37

jag vågar egentligen inte säga det här i rädsla av att jinxa det MEN NU SÄGER JAG DET ÄNDÅ/En ostrukturerad lista på att det mesta för en gångs skull är helt okej!

Just nu...
har jag det ganska bra. Faktiskt! Det känns som om jullovet nollställde mig på särskilda plan, vilket tillåter mig att börja om. Nya tag med skola och veganism (hittade en veganost på Prisma - hurra!). Och skrivande och tecknande, och skapande överlag. För första gången på länge känner jag mig ganska inspirerad att leva. Aknemedicinen FUNKAR och har inte tagit livet av mig ännu, jag är receptinspirerad och äter fantastisk mat, jag skissar, sover och myser med L och med Siri. Läser böcker och dricker te. Mediterar och yogar (still working on that). 

Och jag är livrädd att jag ska börja tänka för mycket och förstöra allting. Du vet, sådär som jag alltid gör. Men än så länge har jag inte ens behövt använda kategorin Katastroftankar. Kanske jag bara får acceptera att det mesta är ganska fint just nu! 

(Det är ungefär här någonting deprimerande brukar slå ut ett par tänder på mig)

Men nej! Just precis nu är det BRA!

Publicerad 10.01.2016 kl. 23:40


En fnatt som tänker osammanhängande tankar och försöker uttrycka dem genom texter och teckningar

Det här är främst ett anteckningsblock framom något annat, med målet att använda så ocensurerade ord som möjligt



 

Follow

 

Kategorier

Senaste kommentarer

29.09, 22:22Depression av Josefin
15.09, 09:09Depression av Matilda
14.09, 21:50Depression av Hedenandis
27.08, 18:34Ny teknik av Victoria
17.07, 18:00Sommarplaner: av Josefin