Depression

Trodde jag hade börjat må bättre under sommaren. Rutinerna och de välbekanta, trygga miljöerna fick mig att landa en aning. Att andas och hinna återhämta mig. Visst anade jag att även det hade ett slut, men när vardagen kom och jag fann mig själv i botten av ingenting och allt igen blev jag... förvånad på något sätt. Omtumlad. Ur spår, igen. Men nästan värre den här gången. Jag sa till min läkare att det går bättre nu, att jag inte vill bli sjukskriven igen, att jag vill försöka studera i lagom takt. Och jag sa till min psykiater att jag accepterat min situation, något jag i efterhand har upptäckt är en stor, fet lögn. Det här jävla duktig flicka-syndromet kommer bli min död. Jag kan inte ens vara tillräckligt duktig på att vara deprimerad. Till och med i min plågade sinnesstämning anklagar jag mig själv för att inte vara tillräcklig, rädd att bli påkommen, som att jag skulle låtsas, som om jag skulle vilja vara ett bottenskrap som får ångest av det mesta och inte klarar av att stänga av min hjärna och samtidigt tampas med byråkratihelvetet som hör till när man är sjuk. Just nu skulle jag sälja halva min själ för att få vara normal igen. Frisk. Jag skulle sälja den till FPA gentemot att de skulle låta mig vara, och sluta be mig om vidare bekräftelse på att min sjukdom är tillräcklig för deras stöd. Jag är så trött på det hela. Jag har inte accepterat ett skit med det här. Jag vägrar vara sjuk. Men jag vet ju att den enda vägen till ett bra liv igen är genom den här snåriga skogen full av magplask och tårar. Jag vet att jag kommer komma ut på andra sidan, starkare, modigare. Men också något mörbultad. Och det är okej. Och inte okej alls. 

Här är en ofärdig lista över hur det kan vara att vara deprimerad:

  • Det är som att vara färgblind i en värld full av känslostarka regnbågar.
  • Det är som att någon startat en gräsklippare i ens hjärna, som slänger en i en oändligt intensiv spiral av negativa tankar.
  • Det är som att ha feber utan att ha feber.
  • Det är som att ha brutit båda dina ben utan att ha brutit något av dem.
  • Det är som att ha den där djävulen på din axel, och att den har ätit upp ängeln som ska sitta på den andra axeln.
  • Det är som att ha enorm beslutsångest över huruvida man ska tvätta håret idag eller nästa vecka.
  • Det är som att gå på lina när man väl kommit sig ut bland folk; alltid beredd på att falla.
  • Det är som att ha sin egen personliga Hitler inneboende i ens tankar.
  • Det är som att stå vid ett stup och känna att hoppa är det enda vettiga beslutet. 
  • Men det är också att sätta extra stort pris på de gånger man faktiskt mår okej, nästan bra, och kan le eller skratta tillsammans med någon man tycker om.
  • Det är inte alltid ett enda stort hål.
  • Det är att överleva. 
Publicerad 14.09.2017 kl. 18:27

The perfect little flower

Här är en liten miniteckning som egentligen är mindre än ett mynt. En liten ful katt eller blomma eller vad du nu än vill se. Bara för att den är rolig. Varsågoda!

Publicerad 07.09.2017 kl. 17:52

En kropp

Har en hel del ANGST inför en hel del saker just nu. Men åtminstone har jag lust att teckna och måla igen. Alltid något!

Publicerad 29.08.2017 kl. 15:16

Ny teknik

Testar nya tekniker och det känns bra. Fint. Rätt. 
Publicerad 27.08.2017 kl. 15:16

Sommarplaner:

  1. Andas
  2. Meditera
  3. Sommarjobba
  4. Andas
  5. Sova
  6. Äta
  7. Meditera
  8. Slappa
  9. Jobba
  10. Andas 

 

Det känns som att jag sakta börjar greppa tag i mitt liv igen. Vagt och subtilt samtidigt. Försöker släppa behovet av kontroll, och bara låta livet hända utan skuld och ångest. Mår dåligt, men mår också lite bättre nu än för bara en månad sedan. Mycket tack vare skogen i Norge och Stop, Breathe and Think (a.k.a. min livlina).

Kära Fanny,
Du duger som du är. Du behöver inte skämmas över din kropp, din brist på energi, dina cravings, dina tankar eller känslor. Du behöver inte vara rädd för någonting. Du är trygg. 

Publicerad 04.07.2017 kl. 20:03

Mitt bibliotekskort

Det är äntligen här! Det känns väldigt konsigt att hålla i en produkt jag designat och som faktiskt kommer användas av några hundra människor. Jag är så glad att designen ser bra ut i det här formatet och att jag lyckades få alla marginaler på rätt plats. Det enda jag inte riktigt var nöjd med var typsnittet, som måste vara i enighet med kommunens officiella typsnitt. Men jag är till och med ganska nöjd med det. Hurra! Vad tycker ni?

Från och med nästa vecka kommer Vörå kommunbibliotek alltså att dela ut de här nya bibliotekskorten gratis till alla kunder i Vörå, Oravais och Maxmo. Jag kommer också ha en del av mina senaste konstverk utsällda i huvudbiblioteket en månad framöver. Gå gärna dit och titta, och få ett sprillans nytt kort! 

 

P.S. Jag blev intervjuad av Vasabladet om vad som inspirerade mig när jag designade kortet. Jag sa då att kommunens vapen - en havsvåg - var den största inspirationskällan. Även om det är rätt sant, så måste jag erkänna att något mycket mer feminint också inspirerade mig. Once you see it you can't unsee it. Bibbafeminism ftw.  

Publicerad 14.04.2017 kl. 20:25

Misslyckande

Kategorin "Katastroftankar" fylls sakta men säkert nu; jag blev underkänd i de 1,5 studiepoängen jag har kvar för att lyfta ut mina kandidatpapper. Igen. Och jag vill dö. Det finns en risk för att jag kommer mista mitt studiestöd till hösten på grund av den här jävla läsförståelsen som slingrat sig kring min hjärnbalk och viskar till mig att jag aldrig kommer klara den. Även om jag är livrädd för den risken och redan lyssnar på min magkänsla att fly till Norge med L, så är chansen att jag får ett läkarintyg väldigt stor, vilket kommer rädda min minimala inkomst i höst. Hoppas jag. I mitt huvud har jag redan varit tvungen att hoppa av studierna på grund av de här 1,5 studiepoängen, och flyttat hem till mina föräldrar för att jobba i min hemstad jag så gärna vill försvinna från, för att jag inte har råd med något annat. Katastroftänkaren har tagit över, men en mikroskopisk del av mig förstår ju att det högst troligen kommer lösa sig. Oavsett. Piss.

Publicerad 30.03.2017 kl. 18:27

Världens mest omotiverade människa

Jag känner mig som världens minst motiverade människa just nu. Har känt så ganska länge faktiskt. Får ingenting gjort, annat än att baka bröd och diska ibland, samt slarva ihop några inlämningsuppgifter strax innan deadline. För några veckor sedan tog jag ett personlighetstest som mycket passande titulerade mig INFP. En av de många saker som gav mig stora insikter av det testet var att INFP:are kan vara apatiska och extremt omotiverade, såvida det inte handlar om något en brinner för. Om det handlar om passion och genuint intresse finns det ingenting som kan stoppa en INFP:are. Förutom en själv då, om man är verkligt duktig på att vara självdestruktiv, som jag ofta råkar vara. Jag har märkt den här passionen på flera plan den senaste tiden, och det har varit väldigt intressant att observera att jag faktiskt KAN ta reda på oändliga mängred information om något som intresserar mig. Jag kan sitta i timmar och dricka mig full på mina intressen, och planera hur jag ska gå tillväga för att ta mina intressen ett steg längre. Hur jag ska "lyckas", eller bara hur jag ska fortsätta vara intresserad. Men förr eller senare möter jag alltid någon slags vägg, som bär mig till mitt hörn i soffan, lealöst stirrandes på menigslösa tv-program som Prameat Mustalaishäät eller My Big Fat Fabulous Life. Jag har inte haft en enda föreläsning på hela våren. Jag skulle ha haft en en lördag i februari, men jag sa att jag inte kunde komma på grund av "familjeärenden". Jag sover till 10 nästan varje dag. Stirrar på instagram tills mina telefonhänder domnar bort. Dricker te. Bakar bröd. Har ångest för att jag inte gör någonting "vettigt". Drömmer om en off-grid stuga i skogen för lugn och ro, för flykt från samhällets alla mallar jag inte passar in i. L hittade ett fint citat idag: "When you are born in a world you don't fit in; it's because you were born to help create a new one." Jag kan ju försöka tro på att det är sant för mig, trots bedövande skuldkänslor och jantelag. 

Publicerad 29.03.2017 kl. 12:09

Plantera

Jag är egentligen väldigt dålig på att ta hand om växter. Det är inte så att de dör - taktiskt nog har jag sett till att jag har växter som inte dör så lätt. Men de får sällan vatten och de har definitivt intorkade blad. Min aloe vera-planta hade inte ens rötterna i jorden när jag inspekterade igår. Och här går jag och drömmer om att flytta off grid och ha ett eget trädgårdsland. Men jag tänker att man för att bli bra på någonting måste vara dålig på det först. 

Publicerad 19.03.2017 kl. 12:28

Självporträtt

En version av mig själv.

En fin grej jag lärt mig de senaste månaderna är att självporträtt inte behöver vara exakta replikationer av mitt utseende. Det är en oerhört befriande insikt. Istället får självporträtten vara en reflektion av mig och mina upplevelser. De begränsas inte längre till fysiska attribut, utan får i princip se ut precis som de vill; exakt så som de behöver vara just i det livsskede jag är i just då jag skapar dem. Det är fint, det. 

Publicerad 06.03.2017 kl. 17:45

Ta hand om dig själv

Publicerad 02.03.2017 kl. 10:58

En längtan efter våren

Publicerad 24.02.2017 kl. 12:18

Family Nap Time

En tillbakablick till ett av de mest kärleksfulla ögonblicken den här veckan. 
Publicerad 18.02.2017 kl. 20:40

Floating

Publicerad 16.02.2017 kl. 13:56

Min alldeles egna klänning (som också kan bli din)

Dagens bästa är definitivt den här klänningen. För knappa två veckor sedan laddade jag upp mitt allra första arbete på Redbubble, och beställde hem den här klänningen med mitt alldeles egna tryck. Jag ville inte göra någonting tillgängligt för allmänheten att beställa innan jag själv fått se att trycket verkligen fungerade och såg okej ut. Ni kan ju tänka er hur överlycklig jag var när den här pressades med våld genom min postlucka idag! Egentligen är det ju inte en så stor grej, vem som helst kan ju ha ett konto på Redbubble och ladda upp sina konstverk. Men jag är så oerhört stolt och lycklig över att få bära en av mina akvareller på det här sättet! Att måla den här akvarellen gjorde mig så glad att jag kan ju inte annat än att le när jag bär klänningen också. 

Här håller jag i originalet. Om ni tittar noga kan ni se min inspirationskälla bredvid mina fötter, hihi. Så otroligt roligt att kunna göra så mycket av en så anspråkslös och terapeutisk liten målning! 

HÄR hittar ni min Redbubblebutik! Ser verkligen fram emot att kunna skapa fler fina produkter och roliga mönster!

Och just det ja, glad vändag!

Publicerad 14.02.2017 kl. 20:10


En fnatt som tänker osammanhängande tankar och försöker uttrycka dem genom texter och teckningar

Det här är främst ett anteckningsblock framom något annat, med målet att använda så ocensurerade ord som möjligt



 

Follow

 

Kategorier

Senaste kommentarer

29.09, 22:22Depression av Josefin
15.09, 09:09Depression av Matilda
14.09, 21:50Depression av Hedenandis
27.08, 18:34Ny teknik av Victoria
17.07, 18:00Sommarplaner: av Josefin